Väck mig när det är behandlingsstart

Känslorna går verkligen upp och ner. Vissa dagar känns helt okej. Vecka 2 är snart här och förhoppningsvis går allt bra. Men andra dagar känns hopplösa. De dagarna då jag är ledig och lite nere är jag bara trött. Slutat flera gånger med att jag går och lägger mig igen. Har ingen riktigt mening eller syfte med att vara vaken. Väck mig när det är behandlingsstart - så känns det. Men de fungerar ju inte riktigt så...

Haft lite roliga saker inplanerat i helgen som var. Väldigt skönt att tänka på något annat. Nu ikväll är de julfest med jobbet och imorgon ska vi på bio. I helgen jobbar jag och kommer inte ha så mycket tid för mörka tankar, så den här veckan kommer ta slut den med. Vågar knappt säga de,  men hoppas hoppas att detta är våran sista jul själva!

Ringde i förmiddags till mottagningen. Vi har fortfarande inte blivit dragna på konferensen. Barnmorskan la nu in vårt ärende som akut till läkaren och jag ska ringa igen nästa vecka. Troligen börjar vi nästa behandling i mellandagarna och de är ju faktiskt väldigt snart! Inte så länge kvar att "stå ut".

Vecka 2 kan inte komma snabbt nog

Med hjärtat i halsgropen ringde jag igen till reproduktionsmottagningen. Mensen har kommit och jag var tvungen att höra om läkarna hade hunnit ta upp vårt fall och om de fanns en behandlingsplan. Denna gången blev de inga missförstånd, inga sårande kommentarer utan istället förståelse, men tyvärr negativt besked. Ingen ny behandlingsplan än. Måste återigen ringa då de ej finns något bevakningsystem/rutin kring att återkoppla efter att läkarna haft konferens. Men de känns helt okej. Barnmorskan sa att de kommer tagit upp vårt fall innan de är dags för mediciner så vi ska kunna plocka ut ägg i v 2. Har aldrig längtat tills att jul och nyår är över innan, men nu kan inte v 2 komma snabbt nog.

Pyntat inför jul och julkänslan börjar komma smygande. Vi hoppas att de är sista julen utan vårt lilla barn. Förra året var första som kändes riktigt deppig att fira "själva". Orkade inte ens julpynta mer än ta fram ljusstakar i fönsterna. I år känns det om möjligt ännu jobbigare, men orkar pynta i alla fall. Älskar julen i vanliga fall och tror de är viktigt att försöka leva så normalt som de bara går. Försöka få livet att fungerar även om de inte riktigt går att styra som vi alltid önskar. 

"Hög prioriterade först"

Veckan har inte varit något vidare. Kommunikationen med reproduktionsmottagningen har inte direkt varit bra efter beskedet om att embryona inte klarade sig (eller så är det jag som är extra känslig?).

När barnmorskan ringde och meddelade att de inte kunde bli någon återinsättning meddelande hon ju också att läkarn skulle diskutera fram hur behandlingen inför nästa försök skulle bli. Standar behandlingen funkade ju inte så bra för oss... Skulle ringa när jag fick min mens så de hade lite koll på varit i cykeln jag var och ev få reda på behandlingsplanen. Men den kom ju väldigt tät inpå och jag blev orolig att de var något fel. Barnmorskan som jag pratade med då var inte alls förstående. Förstod knappt varför jag ringde så tät inpå och sa ring om 2-3 v igen då kanske läkarna bestämt sig.

3 veckor har nu gått. På måndagar går läkarna igenom de "fallen" som behöver diskuteras. Så jag ringde strategiskt på tisdagen. Men efter de samtalet har jag fortfarande inte hämtat mig... Blev något så fruktansvärt ledsen. Barnmorskan sa att de inte fanns någon behandlingsplan ifrån läkarna. Utbrast "men ni är ju inte inplanerade förens v 2 med nya försök. De är helt fullt i år, vi har ingen möjlighet att hjälpa er i år. De är redan försent, du skulle behövt börja med nässprayen redan om vi skulle hinna plocka ut ägg innan jul". Jag förstod ingenting. Varför skulle jag ringa då? De var inte alls bestämt vecka 2. De var bestämt preliminärt, ev tidigare om den nya behandlingsplanen hann bli färdig innan. Tårarna började genast rinna och jag försökte med inte allt för mycket darr på rösten att fråga om de då var bestämt att jag skulle ta nässpray. Jag förstod inte riktigt. Då förstod hon inte vad jag pratade om...

Med tårarna rinnandes behövde jag förklarar hela första IVF misslyckandet med överstimuering och ägg i frysen som inte klarade sig. Jag orkade verkligen inte prata med henne om de kände jag. Hon satt ju med journalen framför sig. När vi väl förstod varandra så kunde jag ringa igen när nästa mens kom för att kolla igen (!) om de ev fanns någon lucka för oss innna jul och om de fanns en behandlingsplan. Hon kollade listan över de som läkarn skulle diskutera om och sa "den är extremt lång och de fallen som är hög prioritet tar de först". Jag blev så fruktansvärt ledsen och sårad över de uttalande att jag inte ens orkade fråga varför de rangordnar par i olika prioritet. Jag förstår att de inte bara är vi som behöver hjälp men de är ju en lista som borde tas i tur och ordning. Är någon annans ev blivande barn viktigare än vårt? Kan tänka mig att de kanske har med de som är äldre och tids ramen för att få hjälp snart tar slut? Att de blir "för gamla"? Men de är inget jag kände att jag behövde få upptryckt i ansiktet...

Knyter sig i magen redan nu över att behöva ringa igen nästa gång mensen kommer...

Inte bara att bestämma sig

Det gick inte riktigt så lätt som jag hoppades på. Att bara bestämma sig för att sluta deppa och försöka se framemot är enormt svårt. Känner mig inte direkt ledsen längre över att det inte blev någon återinsättning. Besviken och tycker de är väldigt tråkigt, men ögonen tåras inte längre när jag tänker på det. Känns som ett framsteg i alla fall!

Men så fort jag är ledig och inte har bokat in något så kryper jag ihop i mitt hörn i soffan. Vill inte göra något annat. Har haft en ledig helg och knappt känt för att stiga upp ur sängen. Varför skulle jag?   Känns verkligen som att de inte finns någon anledning. Känner mig konstant trött och den försvinner inte, hur mycket jag än sover. Sovit alldeles för mycket i helgen. Men jag kanske inte ska vara så hård mot mig själv? Kanske kan få krypa upp i mitt lilla hörn och gömma mig ifrån omvärlden en stund. Hur mycket jag än vill blicka framåt och försöka hitta på roliga saker, tänka på annat så räcker energin precis runt till alla måsten. Kanske får vara så ett tag?

Livet utanför fönstret

Utanför fönstret har de definitivt blivit vinter och livet går vidare. Tillsynes helt oberörd av våran sorg, längtan och väntan känns det som. Jag spelar helt klart med. Tror inte någon som inte känner till våran ofrivilliga barnlöshet och det misslyckade IVF försöket hade kunnat gissa sig till de. Jag ler, hänger med på saker och försöker vara positiv.

Helt ärligt vill jag helst sitta hemma i myskläder och bara vara, gömma mig en stund från världen. Det var precis också de jag gjorde igår. Ingen kontakt med någon. Hade ingen lust att svara när telefonen ringde. Ingen lust att svara på några sms. Sov länge utan väckarklocka. Vaknade ilsket som ett bi och var bara arg. Arg på allt och inget. Hade en konstig tomhetskänsla. Fanns ingen anledning till någonting. Varför ens gå upp? Men upp kom jag. Och min underbara sambo städade, fixade mat och myskväll med film och choklad.

Han har inte alls samma känsla som jag, att sitta hemma och deppa. Han känner sig rastlös och vill ut och hitta på något. Träffa folk och ha roligt. Jag orkar verkligen inte det. Men tur att jag har honom så jag inte kan sitta här hemma och gräva ner mig i mina tankar för mycket och deppa. Livet fortsätter som sagt därute och som han sa "vi kan inte sluta leva bara för att de inte går som vi vill..." och de är ju sant. Så slut med deppande och mörka tankar för denna gång! Måste ut och se vad som händer där utanför.

Omvärldens kommentarer

Ibland kan jag inte förstå hur folk kan vräka ur sig idiotiskt kommentarer kring barnlöshet. Så helt ogenomtänkta och dumma kommentarer att jag har lust att skrika idiot till dem. Men de gör jag såklart inte... Vad gör jag då? Närmare bestämt ingenting...

Det blev en diskussion kring IVF behandling och att skaffa barn på "onaturligt sätt" på jobbet. En föredetta kollega som gjort flera IVF försök och tills sist blivit gravid, blev dålig under graviditen med hjärtsvikt och förtidigt förlöst barn och själv legat nersövd på intensiven. Det spekulerades kring om alla hormonbehandlingarna hon tagit, om de kunde vara en orsak till att hon utvecklade hjärtsvikt. De kunde ju inte vara bra att utsätta sig för den behandlingen och en kollega vräker ur sig att han inte förstår att man kan vilja skaffa barn på det sättet. Han hade adopterat i så fall. Finns så många barn i världen som behöver en familj.

Kände mig helt förkrossade när jag satt mitt i diskussionen utan att kunna säga något. Jag ville inte säga något. Samtidigt som jag vill säga allt och skälla ut honom. Men jag orkade inte. Orkade inte bli ledsen. Kände att tårarna var på väg av att bara lyssna på deras kommentarer. Ville inte visa mig sårbar och framför allt inte dela med mig om våran situation när de tydligen hade den synen på det. De finns några på jobbet som vet om det, men långt ifrån alla och ingen av dem som jobbade då. Jag tror och hoppas att om jag hade sagt något hade jag inte fått något annat än stöttning - ifrån allihop.

Att ingen av dem själva är barnlösa (utan att jag vet mer om deras situation än att de har egna biologiska barn) och han som inte kunde förstå hur man kunde vilja göra IVF ska ha sitt första barn beräknat om 2 veckor - gör att jag försöker tänka att det är inget annat än ogenomtänkta kommentarer. De förstår inte innebörden i vad de säger, för de har aldrig behövt tänka sig in på riktigt i den situationen. Men att någon, någonsin skulle vilja skaffa barn med IVF är jag ytterst mycket tveksam till... Kommentarer som för dem inte egentligen betyder någonting, sätter hela mig ur balans för en stund är dock skrämmande.

Blicka framåt

Lyckades förra veckan samla ihop mig och ringa till reproduktionsmottagningen. Det skulle vara helt i sin ordning att mensen kom så snabbt efter att jag slutade med tabletterna. Kan jag slippa oroa mig över de i alla fall.  Jag skulle ringa om 2-3 veckor för att se om läkarna kommit fram till en behandlingsplan. Prelimärstart för nästa IVF försök är nu vecka 2. Känns som en hel evighet...

Urologmottagningen har även svarat på min remiss och eftersom det inte blev någon återinsättnig kan jag lika gärna kolla så de inte ligger någon sten i njuren som kan ställa till problem. Imorgon ska jag på röntgen. Håller tummar och tår på att de inte är något!

Känslomässigt känns det ändå som att jag har landat en del i att de inte blev någon återinsättning. Fruktansvärt det första dagarna men nu känns det som de ligger bakom oss. Försöker ladda om batterierna och försöker hoppas på nästa försök. Mamma har haft en känsla sedan förra våren att de blir en liten kille i oktober nästa år - stämmer kanske bra om vi får starta med nästa försök i januari.

Börja om

Snart gått en vecka. Har landat lite i att vi kommer behöver "börja om". Mediciner, nya ultraljuskontroller och äggutplock. Är dränerad på energi. Försöker ladda om och tänka framåt och positivt. Intalar mig själv att jag snart kommer att tro på det. Men klumpen i magen stannar kvar och känslan av att de kanske aldrig kommer gå vill inte bli mindre eller försvinna.

Vill helst av allt sätta igång NU. Även om det känns jobbigt så kommer vi ändå behöva göra det och det känns som desto snabbare desto bättre. Jag kunde ringa när jag fick min mens och meddela det så de vet vart i cykeln jag befinner mig och även få reda på hur långt läkarna har kommit i begandlingsplanen. Jag fick min mens redan i lördags. Känns inte som att de var meningen riktigt. Återinförandet skulle ju ske strax efter ägglossning och från ägglossning till mens är de vanligtvis ca 14 dagar. Men min kom väldigt tät inpå. Hade väldig kraftig mensvärk under onsdagen förra veckan. Hade tänkt fråga om de var normalt när vi kom dit... Hade ingen tanke på att fråga de när barnmorskan ringde och kom med tråkiga nyheter. Försökte ringa dem i måndags för att fråga om det var normalt. Men när jag satt med telefonen och telefonsvararen drog igång började jag darra. Fick fruktansvärt ont i magen och tårarna började rinna. Jag la på. Kunde inte förmå mig själv att ringa upp en gång till. Kändes precis som efter samtalet i torsdags... Har inte lyckats samla kraft för att ringa än. Vill ändå att de ska veta om det, ifall att de inte skulle vara normalt. Är de inget ovanligt är de skönt att veta de, slippa tänka på det. Har lovat mig själv att ringa innan veckan är slut.

Hur kan solen skina idag?

Jag kan inte förstår hur det idag kan vara strålande solsken och en vacker höstdag. Känner mig helt nere på botten och vet inte hur jag ska komma upp igen.

Önskar att jag kunde skriva att de gått bra idag. Att vi nu väntar otåligt på att få ta graviditetstestet och är väntasfulla, men vi fick aldrig komma så långt. Strax efter kl 09 imorse ringde en barnmorska ifrån reproduktionsmottagningen och sa att hon hade tråkiga nyheter. Jag hann tänka att läkaren kanske är sjuk och att det inte hinner idag. Kanske får skjuta upp de i ett par dagar till. Men så var det tyvärr inte. Inget av våra fina små två embryon hade klarat sig i frysen. Det finns inget att återinsätta.

Finns inga ord för vad jag känner just nu... Läkarna ska diskutera fram en plan för hur vi ska gå vidare i vår behandling. Barnmorskan kunde inte svara på när vi kan få börja nästa försök men uppskattade det till mitten av december eller i januari.

Värk och svullnad

Dagen innan återinsättningen idag. Nervös inför imorgon. Själva insättning tror jag nog blir smidig. Men väntan i 15 dagar tills graviditetstestet känns som en hel evighet bort! Skulle helst vilka veta direkt om det lyckas eller inte. Väldigt rädd för hur det kommer kännas om de inte visar positivt på stickan. Förhoppningsvis får vi aldrig reda på det!

Har de senaste haft väldigt ont i benen. Kan ha de ibland innan mens. Samma sorts värk, men konstant och lite värre. Hjälper lite med värktabletter men inte helt. Kan inte hitta i Fass att läkemedlena skulle ha en sådan biverkan, men hade samma problem när jag tog sprutorna inför äggutplocket, så tror nog ändå att det beror på det. Tycker även att jag svullnat upp - överallt! Framför allt benen och ansiktet. Vet inte riktigt om svullnade går att skylla på medicinerna, tror snarare de är bristen på motion/träning och att jag tillåtit nig att slarva med maten. Inte riktigt haft energi eller lust att träna. Vilket i sin tur såklart gör att jag blir ännu tröttare och mår sämre. Får se hur det känns efter insättningen imorgon. Kanske får förnyad energi och lust igen? 

Går det bra på torsdag?

En helt underbar fråga. Ultraljudet på reproduktionsmottagningen gick snabbt och resultatet kunde inte bli bättre! Allt såg bra ut och återinsättning av vårt embryo kommer bli på torsdag. Även om jag trott och ställt in mig på att tabletten funkat såg jag nog ut som ett frågetecken när läkaren sa att återinsättningen kan bli på torsdag, Han frågade efter en stunds tystnad om det går bra på torsdag. OM, om det går - Det går hur bra som helst! Lite chockad över att de gick så smidigt med denna tabletten att jag inte riktigt hängde med. Så otroligt och obeskrivligt glad just nu. Vi ska äntligen få låta vårt lilla embryo få chansen att fästa sig fast och växa. Magkänslan säger att de kommer gå bra. Håller alla fingrar och tår krossade och hoppas på att de stämmer!

Bebisfeber

Att återinsättningen kommer att lyckas och att vi snart ska bli föräldrar känns just nu som ett faktum, snarare än ett hopp. Hur det kommer att kännas om det inte lyckas vågar jag knappt tänka på.

Riktig bebisfeber har drabbat mig och jag kan inte låta bli att surfa runt på nätet efter barnvagn, spjälsäng och skötbord. Allt planeras inuti huvudet och det är med stor ansträngning som jag inte börjar gå runt och mäta för att se vilka möbler som skulle passa bäst. Jag skulle aldrig tillåta mig själv att köpa något, inte ens något lite klädesplagg eller nått. Någonstans, långt undangömt finns den där känslan av att de kanske aldrig kommer att lyckas. Att då ha något hemma som skulle behövas slängas/skänkas bort känns onödigt jobbigt.

Men planeringen är i fullgång, nästan i slutstadiet. Tapeten till barnrummet är vald. Jag vet vilken barnvagn jag helst skulle vilja köpa. Är förälskad i en spjälsäng som jag tror skulle passa (måste mäta först...). Jag hoppas, hoppas att de snart kommer vara befogat att gå omkring med måttbandet och tillsammans kunna planera för vår lilla skatts ankomst.

Längtar tills på måndag då det är daga för ultraljud. Hoppas tabletterna har haft verkan och att vi får ett datum för återinsättning.

Avundsjuk

Den där känslan som jag inte ville ha kom igår smygandes. Inte så stark som jag trodde den skulle slå till, men som en liten klump i magen som inte vill försvinna. Skrev för ett tag sedan ett inlägg om att jag inte tycker de är jobbigt att höra bekanta och nära vänner blir gravida. Jag har alltid känt mig glad för deras skull. Ända fram tills igår... Inom loppet på en kvart såg jag på instagram och Facebook om två bekanta som på olika sätt berättade att de väntade barn. När jag såg den första blev jag egentligen glad för deras skull. Men när den andra kom så tät med samma besked kom den där klumpen i magen. Det kändes som en smäll rakt i ansiktet. Men när är det våran tur då? Kan väl egentligen inte kalla den känslan något annat än avundsjuka. Jag vill verkligen inte vara avundsjuk, men jag är det. Jag kunde inte vara glad för deras skull, jag blev mest irriterad för att jag inte också är gravid.

För ett par veckor sedan berättade en av mina närmsta vänner att de väntade barn. En andra nära vän ska ha om ett par månader. Min syster ska om tre månader ha sin andra. Jag är tacksam för att jag kunnat vara glad för alla deras skull. Men det börjar på riktigt bli jobbigt att känna sig som den enda som försöker och som inte lyckas. Jag hoppas att vi snart kommer vara där, innan den här avundsjukan blir värre.

Snart är det kanske våran tur

Igår kom mensen! Nog aldrig blivit så glad för de förut som igår. Började nästan gråta. Magkänslan säger att de kommer att lyckas denna gången! Jag tror och hoppas verkligen att embryot kommer kunna återinföras och att det 2 veckor senare visar ett plustecken på graviditetstestet.

Började igår med progynon tabletter som jag ska ta 3 gånger per dag i tio dagar. Sen ska jag på ett ultraljud och se om de verkar hända något. Därefter planeras återinförandet av vårt fina fina embryo.
Blir helt pirrig och ler fånigt bara jag tänker på det! Snart, snart kanske det blir våran tur

Livet har återvänt

Barnmorskan ringde i onsdags. Läkaren vill inte skriva en remiss för att kolla om jag ev har njursten, MEN han tyckte om jag mådde bra så kunde vi få fortsätta med IVFn! Jag är så otroligt glad, lättad och förväntasfull. Så himla onödigt att jag ens sa något ifrån första början, men nu får vi äntligen fortsätta! Inväntar nu nästa mens och då är det dags för den nya medicinen och förhoppningsvis dags för återinförande av ett av våra fina embryon. Är så skönt att vi är på gång igen! Känns verkligen som livet har kommit tillbaka!

När längtan blir för stor

Oerhört psykiskt påfrestande att IVFen är pausad. Fortfarande inte hört något ifrån urologen. Ringde till reproduktionsmottagningen och frågade om vi inte kunde köra på ändå. Inte haft något mer ont och det kanske inte ens är något. Längtan efter vår lilla skatt blev för stor i bröstet och jag önskar bara att vi kunde få fortsätta. Barnmorskan tyckte inte att jag skulle strunta i att kolla upp det. Hjärnan är förnuftig och förstår att de behövs. Men hjärtat vill inte lyssna på det. Längtan blev helt enkelt för stor och övervann förnuftet. Bad henne kolla med en läkare om inte de kunde skriva remiss till röntgen. Skulle de vara något på röntgen kan de ju vidareremittera mig till urologen och då går det fortare. Hon skulle hör med min läkare och återkomma till mig. Håller alla tummar och tår för att han gör de!

Försök till perspektiv

Imorgon börjar renoveringen av köket. Ska bli kul att äntligen få iordning så som vi vill ha det. Men trots att jag försöker att tänka på renoveringen och massa annat går tankarna ändå till den pausade IVFen. Det har aldrig någon gång i processen varit så jobbigt som det är just nu. Tror de är för att det är just pausat och att vi inte väntar på något ifrån reproduktionsmottagningen som gör de extra jobbigt (...fortsatt tyst ifrån urologmottagningarna). 

Hatar verkligen att tycka synd om mig själv. Försöker få perspektiv och de hjälper en liten stund, men sen är jag där i tankarna igen. Djupt mörker som sluter sig och känsla av att de aldrig kommer att gå bra kommer tillbaks. Kanske är i en fas där det är okej att tycka synd om mig själv? Få tillåta mig att göra de och förhoppningsvis försvinner de här becksvarta mörket när IVF är igång igen. 

Annat fokus

Har verkligen försökt tänka positivt och försökt att göra så att den här perioden i vårt liv inte bara ska präglas av väntan, längtan och ilska. Vill kunna vara tacksam för att vi ens har möjlighet till att få hjälp och jag försöker att inte tycka för synd om mig själv. Men de är har varit svårt de senaste veckorna.

Strategin just nu är att fokusera på något helt annat. Flytta tankarna ifrån allt som har med njursten och IVF att göra och vi har nu dragit igång med projektet att bygga ut en vägg i köket. På de få dagarna vi har hållt med planeringen har jag redan känt mig lite gladare och mer hoppfull inför framtiden. Den 26 september sätter hantverkarna igång! Ska bli väldigt kul att äntligen förverkliga idén som vi hade redan när vi flyttade in för ca 2,5 år sedan. Väggen ska förlängas och det ska göras plats för separat kyl och frys och den gamla som nu är kombinerad ska vi sälja. Frossar just nu i inredningsdetaljer och tapetval! Leendet känns inte lika påklistrat och den vita lögnen "jag mår bra" är redan lite närmare sanningen.

Igår är förbi

Varför var jag tvungen att säga nått om att jag hade ett njurstenanfall? Det kommer säkert inte vara något urologen kan göra något åt ändå. Inte haft något mer ont, inte känt av det mer alls och igår kom mensen. Igår hade varit dagen som jag skulle börja med den nya medicinen och försöka få ägglossning. Men nu blir det inte så och det är mitt fel. Känns som vi för alltid har missat våran chans nu när allt är pausat och de finns inget hos reproduktionsmottagningen som vi väntar på.  

Just nu kan jag inte förstå att jag kände behovet av att behöva säga något om njurstensanfallet. Har en känsla av att de kommer gå ett par månader med olika läkemedel innan jag lyckas få ägglossning. Den eventuella stenen kommer säkert komma ut innan dess. Varför kunde jag bara inte vara tyst och kunnat få fortsätta med IVFen? All oro för att de skulle hända fostret något om jag hade varit gravid och fått njurstensanfall är borta. Så farligt var de kanske ändå inte med de där anfallet jag hade? Borde ju fått ett igen vid de här laget om de hade varit nått... Vet att det inte alls behöver vara så. Men de är så tankar går just nu och de är så det känns. Jag har förstört allting... och de är fortsatt tyst ifrån urologen.   

Becksvart

Ett stort djupt hål av bara mörker öppnade sig i onsdags. Skickade in en egenvårdsremiss veckan innan och ringde nu i onsdags till den urologmottagningen för att höra om jag kunde boka en tid. Det fick jag inte. De skulle höra av sig när remissen var bedömd och de kunde dröja innan jag fick någon tid, allt mellan en vecka till två månader. Att jag eventuellt har en njursten förstår jag också att de inte är något som de anser vara akut. Men för oss är det så akut de bara kan bli.

Två månader när vi inte ens håller på IVF behandlingen. Två månader, de var som en smäll rakt i ansiktet och de gick inte längre att försöka hålla emot några känslor. Tårarna bara sprutade och orken försvann. Nu orkar jag inte detta mer, jag orkar inte... De kändes som hon lika gärna kunde ha sagt två år, tror inte känslan hade varit annorlunda. De känns just nu som vi springer och springer men aldrig kommer att komma fram. Vi kommer aldrig att kunna återinföra något av våra två små fina embryon. Känns som hela världen är emot oss, emot mig.

Bråkar gör jag och min sambo hela tiden just nu känns det som. Jag känner mig så långt under isen att han inte når mig. Han förstår inte. Han förstår ingenting! Säger fel, gör fel och tycker fel.

Försöker tänka positivt och tänka de är "bara" två månader. De är inte hela världen. De kommer gå fort. Men jag kan inte tro på det själv. Två månader till första besöket hos läkaren, efter de blir det förhoppningsvis en remiss till röntgen. Då blir det väntetid inför det. Sen ska svaret komma och en ny läkartid ska bokas. Jag ser veckorna passera och tiden rinna ut i sanden. Det kommer inte att gå det här. Det kommer aldrig bli bra.

Ett steg fram, två steg bak

Känns som vi springer framåt men aldrig kommer fram. Tagit ägglossningstest i 10 dagar och ringde till mottagningen i fredags och meddelade att det inte blivit positivt ännu. Planen var då att jag skulle vänta tills nästa menstraution och börja ta en annan medicin. Men tyvärr hade jag ett njurstens anfall i veckan. Inte så länge och de gick över rätt så fort med voltaren, men dock så kändes det inte som att stenen kom ut. Var tre år sedan jag hade en sten senaste, men då var den stor och behövde krossas för att komma ut. Frågade hur de tänkte kring det. Voltaren är ju ingen medicin jag helst vill äta under en graviditet och kan inte tänka mig att krossa sten är det bästa under en graviditet heller. Barnmorskan rekommenderad att jag fick de undersökt först, innan embryot återinsätts så de inte blir några komplikationer. Återinförandet är nu satt på paus tills dess att de är bekräftat att de inte finns några stenar.

Känner mig besviken och arg på min kropp. Om de nu var nödvändigt med en sten kunde den inte då kommit under sommaren när reproduktionsmedicin ändå var stängt? Var den tvungen att komma och göra sig besvär just nu? Ville knappt säga de till barnmorskan. Om jag inte sa något så kanske problemet försvann av sig själv? Förstår ju att de inte är så, men önskade att de vore så... Är för rädd att de skulle hända något med fostret för att låta bli att säga nått. Hoppas att jag kände fel. Kanske var det inte en sten jag kände? Hade jag verkligen så ont? Dumma tanker som kommer. Tänkte skicka en remiss till urologmottagnignen på Sahlgrenska, där jag varit förut. Men när man kom in på deras hemsida stod de att de hade högbelastningen och väntetid på 9 månader! Har nu skickat iväg en remiss till en privat mottagning. Hoppas att jag kan få komma dit fort!

33 månader

Tiden går extremt långsamt nu. Ett positivt utslag på ägglossningsstickan har än så länge uteblivit och de är många timmar kvar tills nästa test...! På fredag har jag testat i 10 dagar och då ska jag ringa till reproduktionsmottagningen och meddela att de ej blivit nått utslag. Vad som händer då vet jag inte, men känns som jag snart kommer få reda på det, tyvärr...

Trots att tiden känns stå still inne i vår lilla bubbla springer veckorna utan att vi är gravida iväg. Känns som tiden springer ifrån oss på nått konstigt sätt. Vill så gärna ha vårt lilla liv i magen, växande och på väg till oss. Nu finns de ingen begränsning på väntan. 9 månader känns som en underbar tidsgräns! Nästa månad är det 33 månader sedan vi började få barn. Hur många blir de innan du kommer?

De måste bara gå!

Varit tillbaks på jobbet i två veckor och vardagen börjar så smått komma tillbaka. Vädret växlar ifrån högsommarvärme till höstrusk över en natt och reproduktionsmottagningen har öppnat igen efter semesterstängningen.

Ett av embryona planeras att sättas in två dagar efter utslag på ägglossningstest. Har tyvärr lite bekymmer med mina ägglossningar och har inte alltid någon. Jag hoppas att de inte ska krångla, men har inga förväntningar på att de kommer gå enligt planerna. Fick min mens nu i helgen och har idag starta med Letrozol tabletter för att få igång ägglossningen. Men med tanke på hur de gick med hormonbehandlingen inför äggutplocket vågar jag inte ha för höga förväntningar på att det kommer att gå smidigt. 

Tröttheten känns värre än någonsin och energin är nere på noll. Känner mig som ett lik som vandrar omkring och försöker se levande ut. Försöker låtsas som ingenting. Allt är som vanligt, livet stannar inte upp för att de inte går att styra som man vill. Vill inte enbart se tillbaks på den här tiden som en hemsk väntan. Vill kunna njuta av livet ändå, men just nu är det väldigt svårt. 

Mina förhoppningar om att de kommer gå bra och att embryot fäster sig när de väl är återinfört är dock enormt stora. Lite rädd för mina känslor inför de. Men de bara måste gå bra, de måste bara det! Känslorna är för starka för att lyssna på förnuftet som säger att de är inte alls säkert att de lyckas på första försöket. Tankarna vandrat åt ett nytt äggutplock men mitt hjärtat säger nej och vill inte lyssna på nått sånt. Hoppas, hoppas, hoppas att något för en gång skull bara kan gå enligt planerna (trots att jag borde veta bättre än att hoppas på det). 

Förlamande trötthet

De tog inte så lång tid, bara ett par dagar efter att vi kommit hem ifrån resan, tills den där förlamande tröttheten kom tillbaks. Innan trodde jag verkligen att de berodde på att jobbet tog mycket energi och allt som vi går igenom. Både med den ofrivilliga barnlösheten och min sambos hjärta som inte är helt friskt. Var helt övertygad om att under semestern, när vi kunde göra precis som vi ville så skulle tröttheten släppa och dröja sig kvar innan den kom tillbaks. Men de gjorde den inte. Bara ett par dagar hemma igen så kom den alltså tillbaks.

Känner hur humöret är uselt. Har ingen lust att hitta på någonting och blir väldigt lätt irriterad på allt och alla. Försöker tänka att de är en semestervecka kvar och att vi ska försöka göra de bästa utav de. Tyvärr gör de mig bara stressad och det känns som om jag inte tar tillvara på tiden tillräckligt bra, vilket gör att irritationen och stressen bara blir större. Måste försöka bryta den onda cirkeln, men de är svårt. Laddat upp med en mängd böcker, bokat in lite roliga aktivitet i veckan och har ändå någon dag över till nått spontant. Försöker tänka att de är bra. Det gör inget om vi bara är hemma och tar de lugnt. Men stressen vägrar försvinna och den där känslan att ta täcket över huvudet och bara sova tills hösten är tillbaka...

Semester

Hade en helt underbar vecka på Rhodos. Klarblå himmel, sol och strax över 30 grader hela veckan. Fick en massa tid att tänka, vila och bara vara vi. Det kändes väldigt skönt och välbehövligt! Fick mot slutet av veckan ett riktigt skrattanfall, sådär så man får ont i magen av allt skratt. Jag kunde efteråt inte minnas när jag skrattade så senast, kände knappt igen mitt egna skratt. Det var väldigt skönt att kunna skratta så igen. Det har fortsatt nu även när vi kommit hem. Jag känner mig glad. Har en massa hopp om att de kommer gå bra till hösten och väntan känns inte som en evighet utan den känns överkomlig.

Fått fin besök av min syster som bor i Australien. Hon och hennes dotter på strax över ett år hade nyss kommit när vi kom hem ifrån resan. Gör lite ont i mosters hjärta när hon inte har någon aning om vem man är när hon såg mig först. Men med lite bus och lek var de snabbt över och nu är de absolut inga problem att busa med moster. En riktigt blöt smakande puss rakt på munnen fick jag igår och hjärtat smält. Ska riktigt njuta av veckorna de är här! Någon eftermiddag ska hon få komma hit och vi ska vara barnvakter medans hennes mamma tar en barnfri sväng på stan - mys! 

En sommar till

Börjar känna mig som mig själv igen. Varit otroligt ledsen och nere över att det inte blev någon återinsättning. Tror inte att jag förstod hur mycket det egentligen påverkade mig förens nu. Är fortsatt ledsen över att de blir ytterligare en sommar av väntan. I början av förra sommaren satt vi och fantiserade om den här sommaren. Skulle vi vara tre då? Vi hoppades på att jag skulle vara gravid tills denna sommaren och att förra var den sista som det bara var vi två. Nu blir det inte så.

Försöker fokusera på de positiva. Har fyra veckors semester och snart bär det av till Grekland! Sola, bada och bara njuta och ta det lugnt är vad som står på schemat. Bara vara vi två. Passa på att njuta av sånt som inte går när vi har barn sen. Bo på ett lyxigt barnfritt hotell med spabehandlingar. Kunna ligga ostört och läsa en bok och sola (fast jag hade mer än gärna inte kunnat läsa den där boken. Önskar så att jag inte hade haft någon lugn stund för mig själv...). Men ska verkligen försöka att ta vara på tiden och vila upp oss. Umgås och försöka må bra. Ladda batterierna inför hösten. 

Hoppas ni alla får en bra sommar! 

Tomatplantan

Lyckats ta mig ur dvalan som jag befunnit mig i de senaste dagarna. Förstår inte hur de är möjligt att sova så mycket. Börjar idag känna mig lite rastlös men är fruktansvärt känslig för allt som inte går precis som jag tänkt eller planerat. Gråter för allting och de är så olikt mig.

Jag hatar verkligen att inte kunna kontrollera min känslor, men just nu är det helt omöjligt. Skulle öppna dörren till balkongen imorse, kolla till mina växter och plantor. Har inglasadbalkong och sol som ligger på så de är rena växthuset därinne. Min ena tomatplanta har skjutit i höjd snabbt och jag har införskaffat stödpinnar för ett par dagar sedan. Problemet var att vi inte hade nått snöre alls hemma. På väg hem ifrån jobbet idag ska sambon köpa det så jag kunde fixa lite stöd åt den. Men de jag fick se när jag skulle öppna balkongdörren gjorde att jag började stört gråta och jag har inte förmått mig att öppna dörren än. Tomatplantan ligger vält ner på golvet och jag antar att den har knäckts. Har inte på något sätt grönafingrar, men var så stolt över mina små växter som verkade trivas så gott. 

Just nu känns det som inget jag gör kan bli rätt. Inget jag gör kommer någonsin bli bra. Jag kan inte ens ha en liten odling i en kruka utan att de blir fel... Allt blir fel hela tiden och jag har lust att lägga mig igen. Krypa tillbaks in i dvalan... 

Noll till 100 och tillbaks igen

Att känslorna går upp och ner är det ingen tvekan om. Ibland undrar jag om vi aldrig lär oss? När har de någonsin blivit som vi planerat, som vi vill? Lär vi oss aldrig - de går inte att planera.

Glädjen över att äggen äntligen hade börjat mogna med den ökade hormondosen och att utplocket skulle bli av var totalt. Vi var så glada, de skulle faktiskt ske nu! Skrev i förra inlägget att jag inte längre var nervös inför äggutplocket utan såg framemot det. I måndags, dagen innan de var dags var jag allt annat än lugn. Kroppen var på helspänn och nervös var bara förnamnet! Men måste säga att de gick förvånansvärt bra. Själva utplocket tyckte jag inte var så farligt. De var mer jobbigt efteråt med mensliknande smärta. Hemma på eftermiddagen låg jag i sängen och vred mig av smärta, men de gick över och fram mot kvällen kändes det helt okej.

Dagen efter utplocket mådde jag bra. Vi började prata om våra eventuella embryon, hur många skulle de bli? 18 st ägg hade de plockat ut. Men barnmorskan sa att de var en del små, omogna så vi skulle inte förvänta oss att vi hade 18 st som gick att gå vidare med. Jag hade inte ont alls och behövde inte ta något smärtstillande. Men var lite nervös, dagen efter var det dags för insättning!

Jag åkte och jobbade. Jobbar natt och såg framemot att få träffa några kollegor. Men vid kl 02 på natten fick jag en fruktansvärd intensiv smärta i magen. Kändes som mycket kraftig mensvärk, tog lite smärtstillande och satt ner en stund. Illamåendet kom smygande och smärtan släppte inte. Så fort jag rörde mig hade jag lust att vika mig dubbel och skrika rakt ut. Det var en lugn natt som tur var och jag kunde sitta ner mesta delen utav passet som var kvar tack vare min kollega. När de var slut tänkte jag först om jag skulle gå till mottagningen, jobbar på samma sjukhus som reproduktionsmottagningen ligger men bestämde mig för att åka hem. Bara jag kom hem och fick lägga mig i min säng skulle allt bli bra och jag skulle ju ändå dit på eftermiddagen samma dag. När jag kom hem var smärtan värre än någonsin och jag höll på att kräkas. Jag ringde dem. Blev orolig, ska det verkligen vara såhär? Svaret jag fick var nej. Jag fick komma in på förmiddagen för ett ultraljud. Mina äggstockar har blivit överstimulerade och det är farligt att återinsätta ett embryo. Vila och smärtstillande är vad som gäller. Eftersom de stänger över sommaren blir de inget återinförande förens till hösten... Men glädjande nog hade vi lyckats få två helt perfekta embryon!

Jag kan inte riktigt beskriva hur det känns. Arg, ledsen och besviken. Hoppet har de senaste veckorna försvunnit helt för att sedan komma tillbaks med full kraft och nu är det nere på noll igen. Sovit de mesta, nog varit vaken totalt 4 timmar under snart 24 timmar. Helst skulle jag vilja sova tills hösten...

Lättnad

En sådan enorm lättnad och glädje som kan komma över ett par ägg på en skärm är helt obeskrivlig. De hade funkat! Den ökade hormondosen hade gett resultat och det blir äggutplock på tisdag. Kan knappt förstå att det är sant. Det blir ett försök trots allt! Är extremt glad och peppad inför tisdag. Äggutplocket känns inte alls läskigt och jobbigt som de gjort förut, nu längtar jag bara dit!

Har sakta med säkert börjat gå från hopplöshet till övertygelse om att de kommer att gå bra. Vi kommer lyckas. Från och med nästa vecka är livet förändrat för all framtid, förhoppningsvis!

Sista chansen

De tar på krafterna att inte veta. Allt är bara en enda lång väntan. Väntan på nästa tid, nästa gång och hoppet om besked. Hormoninjektionerna har fortsatt inte haft önskvärd effekt. Två små ynka ägg som kanske kan bli något. Absolut sista chansen nu, injektionsdosen höjs och nytt ultraljud på fredag. Har de inte fått fart på äggen då så avbryts försöket och nytt kommer påbörjas till hösten. Har medicinen effekt blir det ägguttag tidigast måndag nästa vecka.

Men jag har redan gett upp detta försöket. I ett sätt att inte bli mer sårad än vad jag blev förra veckan har jag nästan slutat hoppas. Det kommer inte att gå smidigt det här, som jag hoppades och ville tro. Försöker stålsätta mig inför många bakslag framöver och tänker att detta är endast de första och säkert inte de tuffaste. Väntan tills fredag känns lång, men troligtvis då kommer beskedet om att vi kommer få försöka på nytt igen till hösten. Ska bli skönt med semester. Hade behövt ta semester ifrån mina känslor, synd att de inte går...

Vi ska försöka rädda det här

Känner för att slänga ut alla mediciner och ligga kvar under täcket idag. Beskedet efter ultraljudet känns som en käftsmäll i ansiktet. Det har knappt bildats några ägg alls, jag har i princip inte svarat alls på behandlingen. Tårarna kommer rinnandes även nu när jag skriver här. Känns som ett stort bakslag och stressen över att sommaren är här och mottagningen stänger är enorm. Läkaren ökade dosen, de är inplanerat ett nytt ultraljud på tisdag. Om jag har svarat då kan de fortfarande bli äggutplock i slutet av nästa vecka. Har det dock inte bildats ägg på den högre dosen avbryts försöket. När jag frågade läkaren vad han trodde fick jag till svar att "vi ska försöka rädda det här, men jag kan inte säga åt vilket håll de lutar."

Alla mina försvarsmekanismer är på max. Har ställt in mig på att jag har misslyckats. De är kört. Det blir en sommar till av väntan. En sommar till utan chansen till lilla dig. En sommar till i bubblan. Jag som hoppades så mycket. Trodde så mycket på det här. Hade på nått sätt en föreställning att om jag gör allt rätt - tar medicinerna på exakta klockaslag, samma tid varje dag och aldrig missar något - så kommer det lyckas. Var övertygad om att de är nu det händer. Jag gör ju allt som jag borde! Men de blir kanske inte så i alla fall. Samtidigt blir jag rädd för mig själv att jag känner såhär starkt redan nu. När de eventuellt inte blir av - hur kommer de då kännas om det faktiskt inte blir av? Hur kommer de kännas om det blir av nu eller senare och embryot inte skulle fästa sig? Klarar jag av det här? Idag känner mig som världens minsta människa, idag klarar jag inget alls.

Enligt planerna

All ilska och tårar är som bortblåsa just nu. Känner mig glädjefylld och dessutom har de blivit sommarvärme ute till de! Blodprovet ifrån imorse visade att dosen på hormoninjektionerna ej behöver ändras. Ultraljud planeras på fredag. Allting går än sålänge enligt planerna och förhoppnings är vi nu inte långt ifrån lilla dig

Arg, ledsen och glad

Humöret är ej på toppen. Är arg, ledsen och glad på samma gång. Arg på alla som råkar befinna sig i min väg (även katterna när de lagt sig på en ostrategisk plats så jag behöver ta ett extra långt kliv över dem). Ledsen över minsta lilla som går emot mig, kommentar eller handling som går att tolka negativt gör att ögonen genast blir blanka. Det är så olikt mig, jag har sällan nära till tårar men de senaste dagarna har inte passerat utan att en tår eller två trillat ner över kinden. Samtidigt är jag glad. Tacksam och lättade över att nässprayen hjälpt och att vi kunde börja med sprutorna. Håller tummarna för att det blir äggutplock v 23. De var både tuffare och lättare med hormonbehandlingen än vad jag trodde. Jag hade en föreställning om att jag skulle må mer fysiskt dåligt av nässprayen och injektionerna än vad jag gjort. Men jag hade inte riktigt föreställt mig att må såhär rent psykiskt. De är svårt att förklara, men känslorna åker verkligen berg och dalbanan och jag har ingen kontroll.

Nu kör vi!

Känslan är ungefär som att klarat av ett svårt prov med toppbetyg. Nässprayen hade gjort susen och de är idag dags att börja med sprutor och få igång en massa hormoner. Tyvärr kommer jag inte undan nässprayen nu heller, men bara en näsborre åt gången som får lida.

Magpirret finns kvar, nu är de inte så långt kvar tills vårt ev barn kommer bli till! Tänk om bara två ynka veckor kanske ett litet embryo gror och lyckas fästa sig. Kan inte låta bli att räkna nio månader framåt och hämna i mars. Mars 2017, är det då du kommer till oss?

Har försökt att inte hoppas för mycket. De skulle göra så ont om de inte lyckades. Men de går inte att låta bli. Jag har gett mig vika för mina känslor, försöker inte envisas med att tänka för mycket på att de kan lika gärna sluta med ett minus på stickan, den här gången också. Men de är den bästa chansen vi någonsin haft. Jag tänker tillåta mig att hoppas fullt ut och vara glad. Vid ett ev misslyckat försök får jag försöka hantera de känslorna då isåfall. Nu kör vi!

Magpirr

Imorgon är det äntligen dags att ta blodprov och eventuellt få ordination på att börja med sprutorna som förhoppningsvis ser till att ett par ägg mognar. Det pirrar till rejält i magen när jag tänker på det. Ett sånt där pirr ni vet av nervositet men samtidigt glädje. Ett steg närmare till vårt barn, hoppas vi! Håller tummarna för att nässprayen gjort sitt. Värmeflushar har de senaste dagarna haglat tät så jag vågar hoppas på att mina egna hormoner nu är körda i botten. Är rejält taggad inför morgondagen!

Regnig fredag

Idag är en såndär dag som helst ska spenderas i sängen. Känner för att lägga täcket över huvudet och inte gå upp över hvuudtaget. Ute är det grått, blåsigt och regnigt. Kan trösta mig med att jag har lyxen att vara ledig idag och behöver inte gå ut - och jag tänker inte göra det heller! Är helt dränerad på energi. Finns ingen kraft kvar till att vilja hitta på någonting. Kan dock inte skylla på sömnbrist, gick och la mig tidigt och gick upp sent idag.

Var kanske lite snabb i förra inlägget när jag skrev att jag inte fått några biverkningar. Huvudvärken kommer nu snabbt efter varje sprayning och gör att jag inte kan tänka på nått annat. Men den viker lika snabbt på alvedon som tur är och försvinner nästan helt. Känns nästan lite skönt med någon biverkningen, då borde sprayen göra det den ska och ha effekt - hoppas den har tillräcklig effekt! 

Men med eller utan viljekraft idag så har jag tagit mig ur sängen. Då jag tänker spendera dagen inne känns en god middag och serietittande som ett vinnande koncept för att få den här dagen att kännas lite bättre. Men de tråkiga först: städa. Sen ikväll tänker jag njuta av en lugn hemmakväll i soffan. 

Är du gravid!?

Håller på att spraya med nässprayen för fullt. Nästa vecka är det dags för blodprov för att kolla om hormonnivåerna har gått ner tillräckligt. Lite nervös att sprayen inte hjälpt. Hade föreställt mig att de skulle innebära mycket biverkningar men känner inte av de speciellt mycket. Kanske lite huvudvärk som kommer och går på ett sätt som jag inte brukar ha. Men det är de enda och de är inget som direkt stör.

Känner mig fortsatt glad och förväntansfull. Men när jag kom till jobbet igår, peppad och med massa energi kom en kollega glatt fram. Hon frågar hur det är med mig. Jag hinner knappt svara innan hon leende frågar "du är gravid va?". Luften gick ur mig. Energin var som bortblåst. Varför frågade hon det? Jag svarade surade än vad jag hade tänkt mig ett snabbt nej och ser det ut så eller!? Hon såg skamsen ut. Mumlade något och sa att de var någon som prata om det. Jaha... Så "någon" går runt på jobbet och säger att jag är gravid? Vi har aldrig hållt de hemligt att vi försökt skaffa barn och nu ska försöka med IVF, men de är inget som jag berättat för alla heller. Hon som frågade har jag aldrig sagt ett ord till om det. Att folk pratar om det känns helt okej, men att de verkar bli missförstånd, spekulationer kring om jag nu är gravid eller inte känns mindre roligt.

Nässprayen

Dagen med stort D. Dagen då det känns som vi börjat "på riktigt". Mensen kom och jag har börjat spraya med nässpray. Kanske ingen stor grej för de allra flesta. Men för dem som känner mig vet att jag hatar nässpray. Sprutorna som komma ska har jag inga problem med. Men den här sprayen som ska in i näsan och kittlas - inget fan! Min syster trodde kanske att jag nu skulle vänja mig vid nässpray och bli "lite mer normal". Det är dock tveksamt! ;)

Extremt skönt att vara igång i vilket fall som helst (även om de är med nässpray) och jag känner mig oerhört glad idag. Solen skiner och allt är möjligt!

Tomhet

Tomhet är de ord som just nu kan beskriva känslorna bäst. Känns som att de inte finns några känslor. Väntan inför starten på IVF behandlingen är snart slut. Väntar på att mensen ska komma igång och sen är det dags att börja medicinera. Gårdagen varade en evighet. De var den dagen som mensen var beräknad att komma. Även om jag inte ville så gick jag runt och väntade på den hela dagen. Då den är oregelbunden är de inget konstigt att den inte kom - men de kändes som tiden nästan stod still.

De åtta månader som vi väntat efter att IVF remissen skickades och tills vi fick komma till en läkare passerade fort. Jag har känt mig lugn, glad över att hjälpen är på väg och hoppfull. Månaden som nu gått efter vi varit och fått all information om IVF och fram tills nu, nu när mensen ska komma och jag ska börja medicinera har bara flugit iväg. Jag har knappt hunnit med att fundera över de och fick ett sug i magen i helgen. Nu är det snart dags att sätta igång. Men igår, dagen som alla tider beräknas på framöver, dagen då jag kunde ha börjat medicinera förlamade mig. Tiden stod still och inget blev gjort. När min sambo kom hem och hittade mig stirrades rakt fram i soffan tvingade han ut mig i solen. Vi tog en glass och satte oss nere på bryggan vid havet. Förlamningen släppte sakta i takt med att solen värmde. De var skönt att kunna sitta där och bara få andas.

Idag har fortsatt ingen mens kommit. Förlamningen har inte kommit tillbaka och de enda ord jag kan hitta just nu är tomhet. Jag är inte glad över att snart få sätta igång, inte förväntansfull och jag har inte väntat på mensen hela dagen. Kanske försöker jag försvara mig själv inför de som komma ska. Att min sambo inte är helt frisk gör inte saken lättare för någon av oss. Imorgon bär de av till sjukhuset för magnetröntgen.

Men oavsett vad känslorna än säger sätter vi strax igång med våran behandling, en resa som jag av hela mitt hjärtat hoppas (och tror) kommer leda oss till vårt barn.