Varför var jag tvungen att säga nått om att jag hade ett njurstenanfall? Det kommer säkert inte vara något urologen kan göra något åt ändå. Inte haft något mer ont, inte känt av det mer alls och igår kom mensen. Igår hade varit dagen som jag skulle börja med den nya medicinen och försöka få ägglossning. Men nu blir det inte så och det är mitt fel. Känns som vi för alltid har missat våran chans nu när allt är pausat och de finns inget hos reproduktionsmottagningen som vi väntar på.
Just nu kan jag inte förstå att jag kände behovet av att behöva säga något om njurstensanfallet. Har en känsla av att de kommer gå ett par månader med olika läkemedel innan jag lyckas få ägglossning. Den eventuella stenen kommer säkert komma ut innan dess. Varför kunde jag bara inte vara tyst och kunnat få fortsätta med IVFen? All oro för att de skulle hända fostret något om jag hade varit gravid och fått njurstensanfall är borta. Så farligt var de kanske ändå inte med de där anfallet jag hade? Borde ju fått ett igen vid de här laget om de hade varit nått... Vet att det inte alls behöver vara så. Men de är så tankar går just nu och de är så det känns. Jag har förstört allting... och de är fortsatt tyst ifrån urologen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!