33 månader

Tiden går extremt långsamt nu. Ett positivt utslag på ägglossningsstickan har än så länge uteblivit och de är många timmar kvar tills nästa test...! På fredag har jag testat i 10 dagar och då ska jag ringa till reproduktionsmottagningen och meddela att de ej blivit nått utslag. Vad som händer då vet jag inte, men känns som jag snart kommer få reda på det, tyvärr...

Trots att tiden känns stå still inne i vår lilla bubbla springer veckorna utan att vi är gravida iväg. Känns som tiden springer ifrån oss på nått konstigt sätt. Vill så gärna ha vårt lilla liv i magen, växande och på väg till oss. Nu finns de ingen begränsning på väntan. 9 månader känns som en underbar tidsgräns! Nästa månad är det 33 månader sedan vi började få barn. Hur många blir de innan du kommer?

De måste bara gå!

Varit tillbaks på jobbet i två veckor och vardagen börjar så smått komma tillbaka. Vädret växlar ifrån högsommarvärme till höstrusk över en natt och reproduktionsmottagningen har öppnat igen efter semesterstängningen.

Ett av embryona planeras att sättas in två dagar efter utslag på ägglossningstest. Har tyvärr lite bekymmer med mina ägglossningar och har inte alltid någon. Jag hoppas att de inte ska krångla, men har inga förväntningar på att de kommer gå enligt planerna. Fick min mens nu i helgen och har idag starta med Letrozol tabletter för att få igång ägglossningen. Men med tanke på hur de gick med hormonbehandlingen inför äggutplocket vågar jag inte ha för höga förväntningar på att det kommer att gå smidigt. 

Tröttheten känns värre än någonsin och energin är nere på noll. Känner mig som ett lik som vandrar omkring och försöker se levande ut. Försöker låtsas som ingenting. Allt är som vanligt, livet stannar inte upp för att de inte går att styra som man vill. Vill inte enbart se tillbaks på den här tiden som en hemsk väntan. Vill kunna njuta av livet ändå, men just nu är det väldigt svårt. 

Mina förhoppningar om att de kommer gå bra och att embryot fäster sig när de väl är återinfört är dock enormt stora. Lite rädd för mina känslor inför de. Men de bara måste gå bra, de måste bara det! Känslorna är för starka för att lyssna på förnuftet som säger att de är inte alls säkert att de lyckas på första försöket. Tankarna vandrat åt ett nytt äggutplock men mitt hjärtat säger nej och vill inte lyssna på nått sånt. Hoppas, hoppas, hoppas att något för en gång skull bara kan gå enligt planerna (trots att jag borde veta bättre än att hoppas på det).