torsdag 30 juni 2016

En sommar till

Börjar känna mig som mig själv igen. Varit otroligt ledsen och nere över att det inte blev någon återinsättning. Tror inte att jag förstod hur mycket det egentligen påverkade mig förens nu. Är fortsatt ledsen över att de blir ytterligare en sommar av väntan. I början av förra sommaren satt vi och fantiserade om den här sommaren. Skulle vi vara tre då? Vi hoppades på att jag skulle vara gravid tills denna sommaren och att förra var den sista som det bara var vi två. Nu blir det inte så.

Försöker fokusera på de positiva. Har fyra veckors semester och snart bär det av till Grekland! Sola, bada och bara njuta och ta det lugnt är vad som står på schemat. Bara vara vi två. Passa på att njuta av sånt som inte går när vi har barn sen. Bo på ett lyxigt barnfritt hotell med spabehandlingar. Kunna ligga ostört och läsa en bok och sola (fast jag hade mer än gärna inte kunnat läsa den där boken. Önskar så att jag inte hade haft någon lugn stund för mig själv...). Men ska verkligen försöka att ta vara på tiden och vila upp oss. Umgås och försöka må bra. Ladda batterierna inför hösten. 

Hoppas ni alla får en bra sommar! 

måndag 20 juni 2016

Tomatplantan

Lyckats ta mig ur dvalan som jag befunnit mig i de senaste dagarna. Förstår inte hur de är möjligt att sova så mycket. Börjar idag känna mig lite rastlös men är fruktansvärt känslig för allt som inte går precis som jag tänkt eller planerat. Gråter för allting och de är så olikt mig.

Jag hatar verkligen att inte kunna kontrollera min känslor, men just nu är det helt omöjligt. Skulle öppna dörren till balkongen imorse, kolla till mina växter och plantor. Har inglasadbalkong och sol som ligger på så de är rena växthuset därinne. Min ena tomatplanta har skjutit i höjd snabbt och jag har införskaffat stödpinnar för ett par dagar sedan. Problemet var att vi inte hade nått snöre alls hemma. På väg hem ifrån jobbet idag ska sambon köpa det så jag kunde fixa lite stöd åt den. Men de jag fick se när jag skulle öppna balkongdörren gjorde att jag började stört gråta och jag har inte förmått mig att öppna dörren än. Tomatplantan ligger vält ner på golvet och jag antar att den har knäckts. Har inte på något sätt grönafingrar, men var så stolt över mina små växter som verkade trivas så gott. 

Just nu känns det som inget jag gör kan bli rätt. Inget jag gör kommer någonsin bli bra. Jag kan inte ens ha en liten odling i en kruka utan att de blir fel... Allt blir fel hela tiden och jag har lust att lägga mig igen. Krypa tillbaks in i dvalan... 

fredag 17 juni 2016

Noll till 100 och tillbaks igen

Att känslorna går upp och ner är det ingen tvekan om. Ibland undrar jag om vi aldrig lär oss? När har de någonsin blivit som vi planerat, som vi vill? Lär vi oss aldrig - de går inte att planera.

Glädjen över att äggen äntligen hade börjat mogna med den ökade hormondosen och att utplocket skulle bli av var totalt. Vi var så glada, de skulle faktiskt ske nu! Skrev i förra inlägget att jag inte längre var nervös inför äggutplocket utan såg framemot det. I måndags, dagen innan de var dags var jag allt annat än lugn. Kroppen var på helspänn och nervös var bara förnamnet! Men måste säga att de gick förvånansvärt bra. Själva utplocket tyckte jag inte var så farligt. De var mer jobbigt efteråt med mensliknande smärta. Hemma på eftermiddagen låg jag i sängen och vred mig av smärta, men de gick över och fram mot kvällen kändes det helt okej.

Dagen efter utplocket mådde jag bra. Vi började prata om våra eventuella embryon, hur många skulle de bli? 18 st ägg hade de plockat ut. Men barnmorskan sa att de var en del små, omogna så vi skulle inte förvänta oss att vi hade 18 st som gick att gå vidare med. Jag hade inte ont alls och behövde inte ta något smärtstillande. Men var lite nervös, dagen efter var det dags för insättning!

Jag åkte och jobbade. Jobbar natt och såg framemot att få träffa några kollegor. Men vid kl 02 på natten fick jag en fruktansvärd intensiv smärta i magen. Kändes som mycket kraftig mensvärk, tog lite smärtstillande och satt ner en stund. Illamåendet kom smygande och smärtan släppte inte. Så fort jag rörde mig hade jag lust att vika mig dubbel och skrika rakt ut. Det var en lugn natt som tur var och jag kunde sitta ner mesta delen utav passet som var kvar tack vare min kollega. När de var slut tänkte jag först om jag skulle gå till mottagningen, jobbar på samma sjukhus som reproduktionsmottagningen ligger men bestämde mig för att åka hem. Bara jag kom hem och fick lägga mig i min säng skulle allt bli bra och jag skulle ju ändå dit på eftermiddagen samma dag. När jag kom hem var smärtan värre än någonsin och jag höll på att kräkas. Jag ringde dem. Blev orolig, ska det verkligen vara såhär? Svaret jag fick var nej. Jag fick komma in på förmiddagen för ett ultraljud. Mina äggstockar har blivit överstimulerade och det är farligt att återinsätta ett embryo. Vila och smärtstillande är vad som gäller. Eftersom de stänger över sommaren blir de inget återinförande förens till hösten... Men glädjande nog hade vi lyckats få två helt perfekta embryon!

Jag kan inte riktigt beskriva hur det känns. Arg, ledsen och besviken. Hoppet har de senaste veckorna försvunnit helt för att sedan komma tillbaks med full kraft och nu är det nere på noll igen. Sovit de mesta, nog varit vaken totalt 4 timmar under snart 24 timmar. Helst skulle jag vilja sova tills hösten...

fredag 10 juni 2016

Lättnad

En sådan enorm lättnad och glädje som kan komma över ett par ägg på en skärm är helt obeskrivlig. De hade funkat! Den ökade hormondosen hade gett resultat och det blir äggutplock på tisdag. Kan knappt förstå att det är sant. Det blir ett försök trots allt! Är extremt glad och peppad inför tisdag. Äggutplocket känns inte alls läskigt och jobbigt som de gjort förut, nu längtar jag bara dit!

Har sakta med säkert börjat gå från hopplöshet till övertygelse om att de kommer att gå bra. Vi kommer lyckas. Från och med nästa vecka är livet förändrat för all framtid, förhoppningsvis!

tisdag 7 juni 2016

Sista chansen

De tar på krafterna att inte veta. Allt är bara en enda lång väntan. Väntan på nästa tid, nästa gång och hoppet om besked. Hormoninjektionerna har fortsatt inte haft önskvärd effekt. Två små ynka ägg som kanske kan bli något. Absolut sista chansen nu, injektionsdosen höjs och nytt ultraljud på fredag. Har de inte fått fart på äggen då så avbryts försöket och nytt kommer påbörjas till hösten. Har medicinen effekt blir det ägguttag tidigast måndag nästa vecka.

Men jag har redan gett upp detta försöket. I ett sätt att inte bli mer sårad än vad jag blev förra veckan har jag nästan slutat hoppas. Det kommer inte att gå smidigt det här, som jag hoppades och ville tro. Försöker stålsätta mig inför många bakslag framöver och tänker att detta är endast de första och säkert inte de tuffaste. Väntan tills fredag känns lång, men troligtvis då kommer beskedet om att vi kommer få försöka på nytt igen till hösten. Ska bli skönt med semester. Hade behövt ta semester ifrån mina känslor, synd att de inte går...

fredag 3 juni 2016

Vi ska försöka rädda det här

Känner för att slänga ut alla mediciner och ligga kvar under täcket idag. Beskedet efter ultraljudet känns som en käftsmäll i ansiktet. Det har knappt bildats några ägg alls, jag har i princip inte svarat alls på behandlingen. Tårarna kommer rinnandes även nu när jag skriver här. Känns som ett stort bakslag och stressen över att sommaren är här och mottagningen stänger är enorm. Läkaren ökade dosen, de är inplanerat ett nytt ultraljud på tisdag. Om jag har svarat då kan de fortfarande bli äggutplock i slutet av nästa vecka. Har det dock inte bildats ägg på den högre dosen avbryts försöket. När jag frågade läkaren vad han trodde fick jag till svar att "vi ska försöka rädda det här, men jag kan inte säga åt vilket håll de lutar."

Alla mina försvarsmekanismer är på max. Har ställt in mig på att jag har misslyckats. De är kört. Det blir en sommar till av väntan. En sommar till utan chansen till lilla dig. En sommar till i bubblan. Jag som hoppades så mycket. Trodde så mycket på det här. Hade på nått sätt en föreställning att om jag gör allt rätt - tar medicinerna på exakta klockaslag, samma tid varje dag och aldrig missar något - så kommer det lyckas. Var övertygad om att de är nu det händer. Jag gör ju allt som jag borde! Men de blir kanske inte så i alla fall. Samtidigt blir jag rädd för mig själv att jag känner såhär starkt redan nu. När de eventuellt inte blir av - hur kommer de då kännas om det faktiskt inte blir av? Hur kommer de kännas om det blir av nu eller senare och embryot inte skulle fästa sig? Klarar jag av det här? Idag känner mig som världens minsta människa, idag klarar jag inget alls.