Känner för att slänga ut alla mediciner och ligga kvar under täcket idag. Beskedet efter ultraljudet känns som en käftsmäll i ansiktet. Det har knappt bildats några ägg alls, jag har i princip inte svarat alls på behandlingen. Tårarna kommer rinnandes även nu när jag skriver här. Känns som ett stort bakslag och stressen över att sommaren är här och mottagningen stänger är enorm. Läkaren ökade dosen, de är inplanerat ett nytt ultraljud på tisdag. Om jag har svarat då kan de fortfarande bli äggutplock i slutet av nästa vecka. Har det dock inte bildats ägg på den högre dosen avbryts försöket. När jag frågade läkaren vad han trodde fick jag till svar att "vi ska försöka rädda det här, men jag kan inte säga åt vilket håll de lutar."
Alla mina försvarsmekanismer är på max. Har ställt in mig på att jag har misslyckats. De är kört. Det blir en sommar till av väntan. En sommar till utan chansen till lilla dig. En sommar till i bubblan. Jag som hoppades så mycket. Trodde så mycket på det här. Hade på nått sätt en föreställning att om jag gör allt rätt - tar medicinerna på exakta klockaslag, samma tid varje dag och aldrig missar något - så kommer det lyckas. Var övertygad om att de är nu det händer. Jag gör ju allt som jag borde! Men de blir kanske inte så i alla fall. Samtidigt blir jag rädd för mig själv att jag känner såhär starkt redan nu. När de eventuellt inte blir av - hur kommer de då kännas om det faktiskt inte blir av? Hur kommer de kännas om det blir av nu eller senare och embryot inte skulle fästa sig? Klarar jag av det här? Idag känner mig som världens minsta människa, idag klarar jag inget alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!