Sitter tyst

Tror alla tankar och känslor kring IVFen snart äter upp mig. Jag kan inte tänka på nått annat. Jag kommer på mig själv på jobbet att sitta helt tyst. Jag kan inte förmå mig själv att säga nått om de inte är om IVFen. Funderat i ett par dagar om jag ska berätta om de för fler på jobbet. Kanske om jag ventilerar de så kan jag släppa de lite mer? Många som har småbarn och pratar om det såklart. Men jag har verkligen ingenting att komma med i de diskussionerna, så jag sitter tyst.

Känner mig vädigt nerstämd och ingenting känns speciellt kul. Imorgon är det after work med jobbet. På torsdag fyller jag år. På lördag ska vi på 30 års fest. Men jag ser inte fram emot nått av det. Kommer antagligen inte gå på after worken. De andra är lite svårare att ställa in... Jag vill ingenting längre. Inget barn och ingen graviditet i sikte. Inget annat än de spelar någon roll egentligen. Svårt att motivera mig att kliva upp ur sängen. Varför skulle jag? Hoppas att dessa känslor försvinner när mensen kommer igång, att de är PMS. Återstår att se...

Mitt sämre jag

Har denna veckan mest tyckt att de varit jobbigt att tänka och prata om IVFen. Orkar inte riktigt med mig själv eller någon annan för den delen heller. Försöker tänka på och göra annat. Nu har hallen kommit i fokus och ska göras om. Beställt en ny byrå som kommer på måndag. Ska bli jättekul att få inreda hallen. Just nu det tomt. Har skjutdörrar längs med ena väggen så alla ytterkläder och skor är där bakom och syns inte. Tror det kommer blir fint!

Nästa vecka blir de troligen start på IVFen och de märks att mensen nog är på g. Länge sedan jag hade sån hemsk PMS. Helst skulle jag vilja skrika åt hela världen just nu att alla är idioter.... Men får försöka lugna mig. Min sambo får dock sig en och annan känga emellanåt. Hoppas jag blir på lite bättre humör snart!

Tankspridd

Glömmer allt ifrån smått till stort. Glömmer vad jag sagt till folk, glömmer att lyssna när någon pratar med mig och glömmer vad jag ska göra när jag går någonstans. Lite stressad kanske? Eller bara helt enkelt för trött för mitt eget bästa?

Ibland önskar jag att omvärlden bara kunde stanna upp ett tag så jag bara kan få vara en stund. Ska vi bestämma en vecka? Behöver en veckas semester med lugn och ro. Inga tider att passa, ingen klocka som behöver ställas och inga krav. Vore så himla skönt med en sån vecka...

Är ledig idag. Så himla skönt med en ledig måndag. Hade tänkt spendera den inomhus med en bok och lite tv-serier. Men en liten sväng får jag ta mig ut. Sambon frågade mig igår hur det gick på cellprovtagningen som var under veckan. Det var ju det jag skulle ha gått på också ja...Glömde de! Tur det går att boka om smidigt på nätet. Fanns en tid redan i eftermiddag till barnmorskemottagningen. Men förövrigt idag gömmer jag mig inne, djupt nerbäddad i soffan och struntar i alla måsten.

Milslånga dagar

Dagarna går snabbt men ändå långsamt framåt. Känns inte som jag hinner med så mycket innan dagarna är slut. Samtidigt känns det milslångt tills mensen kommer igång igen och vi får påbörja nästa IVF behandling.

Efter att jag skrev av mig angående mina farhågor kring att vi eventuellt inte skulle få adoptera har jag inte tänkt så mycket på det. Skönt att de kan fungera så ibland. Kunna skriva av sig och sedan kunna släppa de - litegrann i alla fall.

Varit på kontroll på vårdcentralen idag kring mitt låga hb. De har stigit så järntabletterna fungerar. Har känt mig lite piggare de sista. Hoppas jag får tillbaks ytterligare mer energi när de stigit till normalnivå. Längtar efter energi till att börja träna igen. Har inte funnits på kartan de senaste månaderna och jag känner att jag verkligen behöver de!

Ont i magen

Nu är sjukstugan över för denna gången. Sambon är på benen igen och tillbaks på jobbet. Mellan mina nattpass har vi tillsammans plöjt igenom TV3s dokumentär "Drömmen om ett barn" ifrån 2011. Helt missat den tidigare och blev helt fast! Jag vill gärna läsa, skriva och se så mycket som möjligt om hur andra ofrivilligt barnlösa har det - tillskillnade ifrån min sambo. Han tyckte vissa episoder i avsnitten var jobbiga att kolla på. För ett av paren som bestämde sig för adoption sa mannen att han först inte alls kunde tänka sig det, men att han sedan ändrat sig och var glad för de beslutet.

Min sambo och jag har haft väldigt lika syn på adoption tidigare - inget någon av oss har sett som ett alternativ. Det är väl helt enkelt för att vi inte vill att det ska vara ett alternativ. Hoppet om att vi ska lyckas få ett biologiskt barn är kanske för stor och jag vill inte riktigt tänka på det. Däremot har det varit viktigt ända ifrån början att föreställa oss ett liv utan barn. Att det går att vara lycklig ändå. Varför det är så kan jag inte riktigt förklara.

Men efter den dokumentären har jag haft en liten klump i magen som nu idag är riktigt stor. Har verkligen ont i magen, nästan som om jag är nervös. Att vi själva eventuellt skulle välja bort adoption  har känns helt rätt hela tiden. Men nu slog det mig - vi kanske aldrig ens skulle bli godkända om vi skulle ändra oss. Att alternativet inte ens finns gör att min mage nästan vänder sig ut och in. Hur hårda är de egentligen i adoptionsansökningen? Min sambos hjärtsjukdom gör t.ex. att han inte är godkänd att teckna en livförsäkring. Kan de hindra oss ifrån att ens få adoptera?

Tänk om vi inte kan få egna biologiska barn och kanske ändrar oss och kanske inte får adoptera? Det kanske är helt obefogad oro. Men min reaktion förvånar mig ändå, eftersom jag verkligen trott att jag hellre lever ett liv utan barn än att adoptera. Men när det väl kommer till kritan verkar jag ju inte helt överens med mig själv...

   

   Bild ifrån sjukstugan i helgen. Två utslagna killar i soffan. 

Tillbaka blickar

I veckan som varit har minnen ifrån hur det var för exakt år sedan kommit tillbaka. Sambon har sedan i mittten av veckan legat däckad i en förkylning med feber. För exakt ett år sedan var det likadant. Han blev förkyld och fick hög feber. Hade hög feber i ett par dagar och vi misstänkte att han hade influensa. Efter ett par dagar med hög feber som var svår att få ner blev han rosslig i andningen och betydligt sämre.

Mitt dåliga samvete gnager en del fortfarande. Jag borde förstått att han var så dålig som han var mycket tidigare, men det gjorde jag inte... Tänkte han var känslig som klagade över hur dålig han kände sig. Jag är ju ändå sjuksköterska på en akut avdelning - borde kunna förstått det tidigare. När jag väl började inse att han behövde åka in (vilket han sagt i 1,5 dygn men lyssnat på mig när jag insisterat på att de ej behövdes) kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig att de skulle bli en av de värsta dagarna i mitt liv.

På akuten prioriterades han snabbt till prio 1 och läkare kom inom en minut. Han syresatte sig inte alls bra. Men när de tagit alla prover och kontroller och läkaren kommer in till oss och meddelade att han skulle bli inlagd på hjärtintensiven pågrund av att han verkade ha ett hjärtfel rasade hela min värld. Skulle han vara hjärtsjuk? Klart han inte är hjärtsjuk!

Vi hade inte åkt till Sahlgrenska där jag jobbar på hjärtintensiven, utan till Mölndals sjukhus (då jag återigen inte förstod hur dålig han var och tänkte att det är mindre folk som söker där). Det visade sig att han fått en lunginflammation samt att han har hypertrof kardiomyopati, vilken hans troligen är genetisk. De flesta kan leva ett helt normalt liv med den sjukdomen, en del kan dö plötsligt (ofta de som unga idrottare har när de faller ihop och får plötsligt hjärtstopp) och en del utvecklar hjärtsvikt. Han blev inlagd i ca en vecka med antibiotika och återhämtade sig snabbt ifrån lunginflammationen.

Hur det kommer bli för hans del i framtiden är de ingen som vet. Han kommer följas varje år och bedömas med jämna mellanrum om han har behov av att få en pacemaker med defibrillator inopererad som skydd mot arytmier och plötslig död. Under året som varit nu bedöms han inte vara i behov utav det, han får inte anstränga sig för mycket när han tränar - men annars ska han leva som vanligt.

Men den känslan, innan vi visste om han hade hjärtsvikt eller hur illa de var är den värsta jag varit med om. Såg framför mig en ev hjärttransplantation eller att han inte skulle klarar sig alls. Att han nu, exakt ett år senare blir sjuk igen gjorde att en del av de där känslorna kom tillbaka. Den känslan innan vi visste hur allvarlig just hans hypertrofi var. Så glad att han nu kan sitta i soffan bredvid mig och göra mig halvt galen med alla sina näsdukar överallt - kan inte föreställa mig ett liv utan honom.

Extra chans

Mötet med läkaren i tisdags gick bra. Känt ett lugn inom mig sedan vi var där. Vi fick fråga alla våra frågor (även om de inte alltid fanns något svar) och har fått tillbaka en optimistisk tilltro inför nästa försök.

Läkaren frågade äntligen lite djupare kring mina symtom som jag för döva öron påpekat enda sedan vårt första besök. När min sambos spermieprov inte visade sig vara normalt har det känts som att mina symtom och provsvar blivit bortförklarade som tillfälliga och helt normala. Läkaren bekräftade det jag trott i flera år - att jag har PCOS. Positiva med de är ju att de finns en hel del ägg att hämta ut (aldrig fått positivt på ett ägglossningstest under de året jag testade och misstänker att jag oftast inte har ägglossning).

PCOS förklarar att de är svårt att få in rätt dos inför äggutplocket. Nu har läkarna diskuterat ihop sig och kommit fram till att det blir de långa protokollet igen, fast högre startdos än första gången och att jag sen ska sänka dosen. Ska börja med nässpray när min nästa mens kommer, vilket troligen är om ca 2-3 veckor.

Något som var ytterligare positivt var att om vi nu igen skulle stå inför samma problematik, inget embryo att återinföra sa läkaren att de kunde tänka sig att ge oss ett fjärde försök! Känns skönt att det eventuellt kan ge oss en chans till när det har varit som det har varit.

Nu håller vi alla tummar och tår för att det ska gå vägen denna gången!