Min sambo och jag har haft väldigt lika syn på adoption tidigare - inget någon av oss har sett som ett alternativ. Det är väl helt enkelt för att vi inte vill att det ska vara ett alternativ. Hoppet om att vi ska lyckas få ett biologiskt barn är kanske för stor och jag vill inte riktigt tänka på det. Däremot har det varit viktigt ända ifrån början att föreställa oss ett liv utan barn. Att det går att vara lycklig ändå. Varför det är så kan jag inte riktigt förklara.
Men efter den dokumentären har jag haft en liten klump i magen som nu idag är riktigt stor. Har verkligen ont i magen, nästan som om jag är nervös. Att vi själva eventuellt skulle välja bort adoption har känns helt rätt hela tiden. Men nu slog det mig - vi kanske aldrig ens skulle bli godkända om vi skulle ändra oss. Att alternativet inte ens finns gör att min mage nästan vänder sig ut och in. Hur hårda är de egentligen i adoptionsansökningen? Min sambos hjärtsjukdom gör t.ex. att han inte är godkänd att teckna en livförsäkring. Kan de hindra oss ifrån att ens få adoptera?
Tänk om vi inte kan få egna biologiska barn och kanske ändrar oss och kanske inte får adoptera? Det kanske är helt obefogad oro. Men min reaktion förvånar mig ändå, eftersom jag verkligen trott att jag hellre lever ett liv utan barn än att adoptera. Men när det väl kommer till kritan verkar jag ju inte helt överens med mig själv...
Bild ifrån sjukstugan i helgen. Två utslagna killar i soffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!