Ofrivillig barnlöshet klassas som en sjukdom vilket gör att sjukvården är skyldig att behandla den. Men alla sjukdomar, diagnoser och behandlingar har ju ett stopp. Någonstans måste vinsten av behandlingen balanseras med prognos och ekonomi. Det som gör mig mest bekymrad är att patienter erbjuds inte längre behandling om det inte finns bevisade vinster för patienterna, så som ökad överlevnad eller bättre livskvalité. Varför har den offentliga vården bestämt att det är just tre stycken försök per par? Jag blir rädd och orolig för att prognosen att det ska lyckas efter tre försök bevisligen är så låg att det är därför som sjukvården valt att sätta stopp vid tre behandlingar.
Samtidigt som jag känner oron i mig har jag en väldigt stark känsla av att inte ge upp. Som det känns just nu kommer jag aldrig vilja att vi slutar försöka. Någon gång måste det ju gå! Jag och min sambo har diskuterat det. Han vill också fortsätta på någon privat klinik om vårt sista försök inte lyckas. Men han har inte alls samma behov som mig att nu diskutera, jämföra och föreställa sig att det är så de kommer att bli. Han är mer positivt inställd på att de kommer gå bra nästa gång. Vill inte ta ut något i förskott och tycker jag ska lugna mig och fokusera på vårt nästa försök.
Men jag kan inte det. Jag behöver verkligen ställa in mig på att det inte kommer att lyckas. Försöker väl på något sätt att försvara mig själv. Blir kanske inte lika hårt fall om förhoppningarna ifrån början är låga?
