På det tredje ska det ske?

Telefonen höll sig tyst i söndags. Vi pustade ut på söndag kvällen. Minst ett litet embryo i frysen. Denna gången kanske upptiningen går bra, bara att hålla tummarna!

Barnmorskan skulle ringa mig igår och meddela hur många det blev i frysen. Men telefonen förblev tyst även då. En stor klump samlades i magen. Jag började må illa. Varför ringer hon inte? Glömt oss? Mycket att göra och inte hunnit än? Klockan hann bli 15, 15.30 och närma sig 16. Vi började diskutera. Går inte att ringa till dem efter telefontiden är slut, vilket den var sedan länge. Stänger de inte kl 16? Kom fram till att jag får ringa dem direkt på tisdag morgonen.

Precis efter kl 16 ringer mobilen. Det står "okänd" på displayen. Uppspelt och glad ropar jag till D "nu ringer hon!". Hann tänka innan jag svarade att de har säkert haft mycket på mottagningen idag, inte hunnit ringa innan. Jag svarar, men bara efter ett par sekunder känns det som någon har dragit ner en rullgardin. Känns som magen vänds ut och in. "Ville bara höra hur det var med er. Du pratade väl med läkaren igår?". Vad menade hon? Klart jag inte pratade med läkaren igår. Nejnejnej. Söndagen var förbi, mobilen var tyst. Idag skulle den ringa med positiva besked.

Visade sig snabbt att det blivit någon miss. Läkaren skulle ha ringt i söndags. Inget av våra fem små embryon hade klarat sig till frysen. Det finns ingenting. Just nu är det precis så det känns. Helt tom inuti. Tror jag blivit bedövad. Känner ingenting. Går omkring i en dimma och försöker att förstå. Förstå att vi måste ladda om och göra ett försök till. En chans kvar som sjukvården erbjuder. På det tredje ska det ske?