Helt sjukt att vi nu har en 1 åring hemma! Våran lilla prins börjar bli stor ♥️ Ingen liten bebis längre. Tiden vet jag inte riktigt vart den tog vägen, men de absolut bästa året någonsin!
Jag var absolut inte beredd på den oron som jag har känt. Allt har varit farligt, från minsta lilla nya prick till ett rivmärke på hans kind. Jag är inte så oroligt lagd av mig annars tycker jag, men när de kommer till honom så bara rusar känslorna iväg. Så rädd att något ska hända honom. Vill skydda honom från allt ont. Oron är inte längre lika påtaglig som när han precis kom, men den finns allt kvar. Och vad jag förstår så kommer den nog aldrig försvinna 🙃
Inte uppdaterat här på ca 1 år. Har inte känt att de funnits så mycket jag behövt få ur mig. Men de senaste har jag tänkt på tiden innan honom och IVF karusellen. När han kom så glömdes all den där väntan och känslorna bort för en stund. Kändes nästan overkligt att vi varit med om de.
Men nu, sakta men säkert så har de börjat komma tillbaks. Vi vill gärna nästa år försöka få ett syskon. Och de knyter sig i magen på mig. Jag vill inte göra ett äggutplock. Jag vill inte ta medicinerna. Jag vill inte betala en massa pengar för något som inte borde kosta något. De ska inte vara såhär. Jag blir arg, avundsjuk på de som slipper och ledsen. Men jag, vi, vill väldigt gärna ha ett småsyskon till våran lilla kille. Jag kommer göra de, hjärtat bultar av längtan efter vårt nästa barn. Men när jag är ensam har tårarna börjat rinna. Jävla skit att de ska vara såhär. Kan ju alltid hoppas på att de denna gången fungerar direkt - iallafall på ett äggutplock.
