"Hög prioriterade först"

Veckan har inte varit något vidare. Kommunikationen med reproduktionsmottagningen har inte direkt varit bra efter beskedet om att embryona inte klarade sig (eller så är det jag som är extra känslig?).

När barnmorskan ringde och meddelade att de inte kunde bli någon återinsättning meddelande hon ju också att läkarn skulle diskutera fram hur behandlingen inför nästa försök skulle bli. Standar behandlingen funkade ju inte så bra för oss... Skulle ringa när jag fick min mens så de hade lite koll på varit i cykeln jag var och ev få reda på behandlingsplanen. Men den kom ju väldigt tät inpå och jag blev orolig att de var något fel. Barnmorskan som jag pratade med då var inte alls förstående. Förstod knappt varför jag ringde så tät inpå och sa ring om 2-3 v igen då kanske läkarna bestämt sig.

3 veckor har nu gått. På måndagar går läkarna igenom de "fallen" som behöver diskuteras. Så jag ringde strategiskt på tisdagen. Men efter de samtalet har jag fortfarande inte hämtat mig... Blev något så fruktansvärt ledsen. Barnmorskan sa att de inte fanns någon behandlingsplan ifrån läkarna. Utbrast "men ni är ju inte inplanerade förens v 2 med nya försök. De är helt fullt i år, vi har ingen möjlighet att hjälpa er i år. De är redan försent, du skulle behövt börja med nässprayen redan om vi skulle hinna plocka ut ägg innan jul". Jag förstod ingenting. Varför skulle jag ringa då? De var inte alls bestämt vecka 2. De var bestämt preliminärt, ev tidigare om den nya behandlingsplanen hann bli färdig innan. Tårarna började genast rinna och jag försökte med inte allt för mycket darr på rösten att fråga om de då var bestämt att jag skulle ta nässpray. Jag förstod inte riktigt. Då förstod hon inte vad jag pratade om...

Med tårarna rinnandes behövde jag förklarar hela första IVF misslyckandet med överstimuering och ägg i frysen som inte klarade sig. Jag orkade verkligen inte prata med henne om de kände jag. Hon satt ju med journalen framför sig. När vi väl förstod varandra så kunde jag ringa igen när nästa mens kom för att kolla igen (!) om de ev fanns någon lucka för oss innna jul och om de fanns en behandlingsplan. Hon kollade listan över de som läkarn skulle diskutera om och sa "den är extremt lång och de fallen som är hög prioritet tar de först". Jag blev så fruktansvärt ledsen och sårad över de uttalande att jag inte ens orkade fråga varför de rangordnar par i olika prioritet. Jag förstår att de inte bara är vi som behöver hjälp men de är ju en lista som borde tas i tur och ordning. Är någon annans ev blivande barn viktigare än vårt? Kan tänka mig att de kanske har med de som är äldre och tids ramen för att få hjälp snart tar slut? Att de blir "för gamla"? Men de är inget jag kände att jag behövde få upptryckt i ansiktet...

Knyter sig i magen redan nu över att behöva ringa igen nästa gång mensen kommer...

Inte bara att bestämma sig

Det gick inte riktigt så lätt som jag hoppades på. Att bara bestämma sig för att sluta deppa och försöka se framemot är enormt svårt. Känner mig inte direkt ledsen längre över att det inte blev någon återinsättning. Besviken och tycker de är väldigt tråkigt, men ögonen tåras inte längre när jag tänker på det. Känns som ett framsteg i alla fall!

Men så fort jag är ledig och inte har bokat in något så kryper jag ihop i mitt hörn i soffan. Vill inte göra något annat. Har haft en ledig helg och knappt känt för att stiga upp ur sängen. Varför skulle jag?   Känns verkligen som att de inte finns någon anledning. Känner mig konstant trött och den försvinner inte, hur mycket jag än sover. Sovit alldeles för mycket i helgen. Men jag kanske inte ska vara så hård mot mig själv? Kanske kan få krypa upp i mitt lilla hörn och gömma mig ifrån omvärlden en stund. Hur mycket jag än vill blicka framåt och försöka hitta på roliga saker, tänka på annat så räcker energin precis runt till alla måsten. Kanske får vara så ett tag?

Livet utanför fönstret

Utanför fönstret har de definitivt blivit vinter och livet går vidare. Tillsynes helt oberörd av våran sorg, längtan och väntan känns det som. Jag spelar helt klart med. Tror inte någon som inte känner till våran ofrivilliga barnlöshet och det misslyckade IVF försöket hade kunnat gissa sig till de. Jag ler, hänger med på saker och försöker vara positiv.

Helt ärligt vill jag helst sitta hemma i myskläder och bara vara, gömma mig en stund från världen. Det var precis också de jag gjorde igår. Ingen kontakt med någon. Hade ingen lust att svara när telefonen ringde. Ingen lust att svara på några sms. Sov länge utan väckarklocka. Vaknade ilsket som ett bi och var bara arg. Arg på allt och inget. Hade en konstig tomhetskänsla. Fanns ingen anledning till någonting. Varför ens gå upp? Men upp kom jag. Och min underbara sambo städade, fixade mat och myskväll med film och choklad.

Han har inte alls samma känsla som jag, att sitta hemma och deppa. Han känner sig rastlös och vill ut och hitta på något. Träffa folk och ha roligt. Jag orkar verkligen inte det. Men tur att jag har honom så jag inte kan sitta här hemma och gräva ner mig i mina tankar för mycket och deppa. Livet fortsätter som sagt därute och som han sa "vi kan inte sluta leva bara för att de inte går som vi vill..." och de är ju sant. Så slut med deppande och mörka tankar för denna gång! Måste ut och se vad som händer där utanför.

Omvärldens kommentarer

Ibland kan jag inte förstå hur folk kan vräka ur sig idiotiskt kommentarer kring barnlöshet. Så helt ogenomtänkta och dumma kommentarer att jag har lust att skrika idiot till dem. Men de gör jag såklart inte... Vad gör jag då? Närmare bestämt ingenting...

Det blev en diskussion kring IVF behandling och att skaffa barn på "onaturligt sätt" på jobbet. En föredetta kollega som gjort flera IVF försök och tills sist blivit gravid, blev dålig under graviditen med hjärtsvikt och förtidigt förlöst barn och själv legat nersövd på intensiven. Det spekulerades kring om alla hormonbehandlingarna hon tagit, om de kunde vara en orsak till att hon utvecklade hjärtsvikt. De kunde ju inte vara bra att utsätta sig för den behandlingen och en kollega vräker ur sig att han inte förstår att man kan vilja skaffa barn på det sättet. Han hade adopterat i så fall. Finns så många barn i världen som behöver en familj.

Kände mig helt förkrossade när jag satt mitt i diskussionen utan att kunna säga något. Jag ville inte säga något. Samtidigt som jag vill säga allt och skälla ut honom. Men jag orkade inte. Orkade inte bli ledsen. Kände att tårarna var på väg av att bara lyssna på deras kommentarer. Ville inte visa mig sårbar och framför allt inte dela med mig om våran situation när de tydligen hade den synen på det. De finns några på jobbet som vet om det, men långt ifrån alla och ingen av dem som jobbade då. Jag tror och hoppas att om jag hade sagt något hade jag inte fått något annat än stöttning - ifrån allihop.

Att ingen av dem själva är barnlösa (utan att jag vet mer om deras situation än att de har egna biologiska barn) och han som inte kunde förstå hur man kunde vilja göra IVF ska ha sitt första barn beräknat om 2 veckor - gör att jag försöker tänka att det är inget annat än ogenomtänkta kommentarer. De förstår inte innebörden i vad de säger, för de har aldrig behövt tänka sig in på riktigt i den situationen. Men att någon, någonsin skulle vilja skaffa barn med IVF är jag ytterst mycket tveksam till... Kommentarer som för dem inte egentligen betyder någonting, sätter hela mig ur balans för en stund är dock skrämmande.

Blicka framåt

Lyckades förra veckan samla ihop mig och ringa till reproduktionsmottagningen. Det skulle vara helt i sin ordning att mensen kom så snabbt efter att jag slutade med tabletterna. Kan jag slippa oroa mig över de i alla fall.  Jag skulle ringa om 2-3 veckor för att se om läkarna kommit fram till en behandlingsplan. Prelimärstart för nästa IVF försök är nu vecka 2. Känns som en hel evighet...

Urologmottagningen har även svarat på min remiss och eftersom det inte blev någon återinsättnig kan jag lika gärna kolla så de inte ligger någon sten i njuren som kan ställa till problem. Imorgon ska jag på röntgen. Håller tummar och tår på att de inte är något!

Känslomässigt känns det ändå som att jag har landat en del i att de inte blev någon återinsättning. Fruktansvärt det första dagarna men nu känns det som de ligger bakom oss. Försöker ladda om batterierna och försöker hoppas på nästa försök. Mamma har haft en känsla sedan förra våren att de blir en liten kille i oktober nästa år - stämmer kanske bra om vi får starta med nästa försök i januari.

Börja om

Snart gått en vecka. Har landat lite i att vi kommer behöver "börja om". Mediciner, nya ultraljuskontroller och äggutplock. Är dränerad på energi. Försöker ladda om och tänka framåt och positivt. Intalar mig själv att jag snart kommer att tro på det. Men klumpen i magen stannar kvar och känslan av att de kanske aldrig kommer gå vill inte bli mindre eller försvinna.

Vill helst av allt sätta igång NU. Även om det känns jobbigt så kommer vi ändå behöva göra det och det känns som desto snabbare desto bättre. Jag kunde ringa när jag fick min mens och meddela det så de vet vart i cykeln jag befinner mig och även få reda på hur långt läkarna har kommit i begandlingsplanen. Jag fick min mens redan i lördags. Känns inte som att de var meningen riktigt. Återinförandet skulle ju ske strax efter ägglossning och från ägglossning till mens är de vanligtvis ca 14 dagar. Men min kom väldigt tät inpå. Hade väldig kraftig mensvärk under onsdagen förra veckan. Hade tänkt fråga om de var normalt när vi kom dit... Hade ingen tanke på att fråga de när barnmorskan ringde och kom med tråkiga nyheter. Försökte ringa dem i måndags för att fråga om det var normalt. Men när jag satt med telefonen och telefonsvararen drog igång började jag darra. Fick fruktansvärt ont i magen och tårarna började rinna. Jag la på. Kunde inte förmå mig själv att ringa upp en gång till. Kändes precis som efter samtalet i torsdags... Har inte lyckats samla kraft för att ringa än. Vill ändå att de ska veta om det, ifall att de inte skulle vara normalt. Är de inget ovanligt är de skönt att veta de, slippa tänka på det. Har lovat mig själv att ringa innan veckan är slut.