När längtan blir för stor

Oerhört psykiskt påfrestande att IVFen är pausad. Fortfarande inte hört något ifrån urologen. Ringde till reproduktionsmottagningen och frågade om vi inte kunde köra på ändå. Inte haft något mer ont och det kanske inte ens är något. Längtan efter vår lilla skatt blev för stor i bröstet och jag önskar bara att vi kunde få fortsätta. Barnmorskan tyckte inte att jag skulle strunta i att kolla upp det. Hjärnan är förnuftig och förstår att de behövs. Men hjärtat vill inte lyssna på det. Längtan blev helt enkelt för stor och övervann förnuftet. Bad henne kolla med en läkare om inte de kunde skriva remiss till röntgen. Skulle de vara något på röntgen kan de ju vidareremittera mig till urologen och då går det fortare. Hon skulle hör med min läkare och återkomma till mig. Håller alla tummar och tår för att han gör de!

Försök till perspektiv

Imorgon börjar renoveringen av köket. Ska bli kul att äntligen få iordning så som vi vill ha det. Men trots att jag försöker att tänka på renoveringen och massa annat går tankarna ändå till den pausade IVFen. Det har aldrig någon gång i processen varit så jobbigt som det är just nu. Tror de är för att det är just pausat och att vi inte väntar på något ifrån reproduktionsmottagningen som gör de extra jobbigt (...fortsatt tyst ifrån urologmottagningarna). 

Hatar verkligen att tycka synd om mig själv. Försöker få perspektiv och de hjälper en liten stund, men sen är jag där i tankarna igen. Djupt mörker som sluter sig och känsla av att de aldrig kommer att gå bra kommer tillbaks. Kanske är i en fas där det är okej att tycka synd om mig själv? Få tillåta mig att göra de och förhoppningsvis försvinner de här becksvarta mörket när IVF är igång igen. 

Annat fokus

Har verkligen försökt tänka positivt och försökt att göra så att den här perioden i vårt liv inte bara ska präglas av väntan, längtan och ilska. Vill kunna vara tacksam för att vi ens har möjlighet till att få hjälp och jag försöker att inte tycka för synd om mig själv. Men de är har varit svårt de senaste veckorna.

Strategin just nu är att fokusera på något helt annat. Flytta tankarna ifrån allt som har med njursten och IVF att göra och vi har nu dragit igång med projektet att bygga ut en vägg i köket. På de få dagarna vi har hållt med planeringen har jag redan känt mig lite gladare och mer hoppfull inför framtiden. Den 26 september sätter hantverkarna igång! Ska bli väldigt kul att äntligen förverkliga idén som vi hade redan när vi flyttade in för ca 2,5 år sedan. Väggen ska förlängas och det ska göras plats för separat kyl och frys och den gamla som nu är kombinerad ska vi sälja. Frossar just nu i inredningsdetaljer och tapetval! Leendet känns inte lika påklistrat och den vita lögnen "jag mår bra" är redan lite närmare sanningen.

Igår är förbi

Varför var jag tvungen att säga nått om att jag hade ett njurstenanfall? Det kommer säkert inte vara något urologen kan göra något åt ändå. Inte haft något mer ont, inte känt av det mer alls och igår kom mensen. Igår hade varit dagen som jag skulle börja med den nya medicinen och försöka få ägglossning. Men nu blir det inte så och det är mitt fel. Känns som vi för alltid har missat våran chans nu när allt är pausat och de finns inget hos reproduktionsmottagningen som vi väntar på.  

Just nu kan jag inte förstå att jag kände behovet av att behöva säga något om njurstensanfallet. Har en känsla av att de kommer gå ett par månader med olika läkemedel innan jag lyckas få ägglossning. Den eventuella stenen kommer säkert komma ut innan dess. Varför kunde jag bara inte vara tyst och kunnat få fortsätta med IVFen? All oro för att de skulle hända fostret något om jag hade varit gravid och fått njurstensanfall är borta. Så farligt var de kanske ändå inte med de där anfallet jag hade? Borde ju fått ett igen vid de här laget om de hade varit nått... Vet att det inte alls behöver vara så. Men de är så tankar går just nu och de är så det känns. Jag har förstört allting... och de är fortsatt tyst ifrån urologen.   

Becksvart

Ett stort djupt hål av bara mörker öppnade sig i onsdags. Skickade in en egenvårdsremiss veckan innan och ringde nu i onsdags till den urologmottagningen för att höra om jag kunde boka en tid. Det fick jag inte. De skulle höra av sig när remissen var bedömd och de kunde dröja innan jag fick någon tid, allt mellan en vecka till två månader. Att jag eventuellt har en njursten förstår jag också att de inte är något som de anser vara akut. Men för oss är det så akut de bara kan bli.

Två månader när vi inte ens håller på IVF behandlingen. Två månader, de var som en smäll rakt i ansiktet och de gick inte längre att försöka hålla emot några känslor. Tårarna bara sprutade och orken försvann. Nu orkar jag inte detta mer, jag orkar inte... De kändes som hon lika gärna kunde ha sagt två år, tror inte känslan hade varit annorlunda. De känns just nu som vi springer och springer men aldrig kommer att komma fram. Vi kommer aldrig att kunna återinföra något av våra två små fina embryon. Känns som hela världen är emot oss, emot mig.

Bråkar gör jag och min sambo hela tiden just nu känns det som. Jag känner mig så långt under isen att han inte når mig. Han förstår inte. Han förstår ingenting! Säger fel, gör fel och tycker fel.

Försöker tänka positivt och tänka de är "bara" två månader. De är inte hela världen. De kommer gå fort. Men jag kan inte tro på det själv. Två månader till första besöket hos läkaren, efter de blir det förhoppningsvis en remiss till röntgen. Då blir det väntetid inför det. Sen ska svaret komma och en ny läkartid ska bokas. Jag ser veckorna passera och tiden rinna ut i sanden. Det kommer inte att gå det här. Det kommer aldrig bli bra.

Ett steg fram, två steg bak

Känns som vi springer framåt men aldrig kommer fram. Tagit ägglossningstest i 10 dagar och ringde till mottagningen i fredags och meddelade att det inte blivit positivt ännu. Planen var då att jag skulle vänta tills nästa menstraution och börja ta en annan medicin. Men tyvärr hade jag ett njurstens anfall i veckan. Inte så länge och de gick över rätt så fort med voltaren, men dock så kändes det inte som att stenen kom ut. Var tre år sedan jag hade en sten senaste, men då var den stor och behövde krossas för att komma ut. Frågade hur de tänkte kring det. Voltaren är ju ingen medicin jag helst vill äta under en graviditet och kan inte tänka mig att krossa sten är det bästa under en graviditet heller. Barnmorskan rekommenderad att jag fick de undersökt först, innan embryot återinsätts så de inte blir några komplikationer. Återinförandet är nu satt på paus tills dess att de är bekräftat att de inte finns några stenar.

Känner mig besviken och arg på min kropp. Om de nu var nödvändigt med en sten kunde den inte då kommit under sommaren när reproduktionsmedicin ändå var stängt? Var den tvungen att komma och göra sig besvär just nu? Ville knappt säga de till barnmorskan. Om jag inte sa något så kanske problemet försvann av sig själv? Förstår ju att de inte är så, men önskade att de vore så... Är för rädd att de skulle hända något med fostret för att låta bli att säga nått. Hoppas att jag kände fel. Kanske var det inte en sten jag kände? Hade jag verkligen så ont? Dumma tanker som kommer. Tänkte skicka en remiss till urologmottagnignen på Sahlgrenska, där jag varit förut. Men när man kom in på deras hemsida stod de att de hade högbelastningen och väntetid på 9 månader! Har nu skickat iväg en remiss till en privat mottagning. Hoppas att jag kan få komma dit fort!