måndag 12 september 2016

Becksvart

Ett stort djupt hål av bara mörker öppnade sig i onsdags. Skickade in en egenvårdsremiss veckan innan och ringde nu i onsdags till den urologmottagningen för att höra om jag kunde boka en tid. Det fick jag inte. De skulle höra av sig när remissen var bedömd och de kunde dröja innan jag fick någon tid, allt mellan en vecka till två månader. Att jag eventuellt har en njursten förstår jag också att de inte är något som de anser vara akut. Men för oss är det så akut de bara kan bli.

Två månader när vi inte ens håller på IVF behandlingen. Två månader, de var som en smäll rakt i ansiktet och de gick inte längre att försöka hålla emot några känslor. Tårarna bara sprutade och orken försvann. Nu orkar jag inte detta mer, jag orkar inte... De kändes som hon lika gärna kunde ha sagt två år, tror inte känslan hade varit annorlunda. De känns just nu som vi springer och springer men aldrig kommer att komma fram. Vi kommer aldrig att kunna återinföra något av våra två små fina embryon. Känns som hela världen är emot oss, emot mig.

Bråkar gör jag och min sambo hela tiden just nu känns det som. Jag känner mig så långt under isen att han inte når mig. Han förstår inte. Han förstår ingenting! Säger fel, gör fel och tycker fel.

Försöker tänka positivt och tänka de är "bara" två månader. De är inte hela världen. De kommer gå fort. Men jag kan inte tro på det själv. Två månader till första besöket hos läkaren, efter de blir det förhoppningsvis en remiss till röntgen. Då blir det väntetid inför det. Sen ska svaret komma och en ny läkartid ska bokas. Jag ser veckorna passera och tiden rinna ut i sanden. Det kommer inte att gå det här. Det kommer aldrig bli bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar!