Försök till perspektiv

Imorgon börjar renoveringen av köket. Ska bli kul att äntligen få iordning så som vi vill ha det. Men trots att jag försöker att tänka på renoveringen och massa annat går tankarna ändå till den pausade IVFen. Det har aldrig någon gång i processen varit så jobbigt som det är just nu. Tror de är för att det är just pausat och att vi inte väntar på något ifrån reproduktionsmottagningen som gör de extra jobbigt (...fortsatt tyst ifrån urologmottagningarna). 

Hatar verkligen att tycka synd om mig själv. Försöker få perspektiv och de hjälper en liten stund, men sen är jag där i tankarna igen. Djupt mörker som sluter sig och känsla av att de aldrig kommer att gå bra kommer tillbaks. Kanske är i en fas där det är okej att tycka synd om mig själv? Få tillåta mig att göra de och förhoppningsvis försvinner de här becksvarta mörket när IVF är igång igen.