torsdag 5 november 2015

Lugnet före stormen?

Den senaste månaden har varit bra. Känslorna har inte åkt berg och dalbanan. Kanske lyckats kliva av karusellen och jag mår bra. Glad över det jag har. Tacksam för möjligheten att få hjälp. Ofrivilligt kommer säkert karusellen att börja snurra igen och känslorna ändras. Varit på reproduktions mottagningen igen och vi väntar nu på IVF. Kanske är det lugnet före stormen jag upplever? Men oavsett hoppas jag att känslorna inte ändras och laddar för fullt inför de som komma skall.

lördag 3 oktober 2015

Håller dörren stängd

När värken i bröstet känns för stor och tårarna är nära försöker jag fylla upp dagarna med så mycket annat som möjligt. Tar extra pass på jobbet, tränar och fokuserar på något som jag älskar - inredning. Att låta timmarna passera och gå förlorad i att planera, surfa runt och kolla i inredningstidningar ger en riktig energikick. Att sedan faktiskt få utföra alla ändringar och åka runt i affärer är helt underbart.

Men... De finns ett rum, de där rummet som för tillfället inte är iordninggjort med kärlek och omtanke. De där rummet som bara skulle stå så ett litet tag, för de var ju meningen att de snart skulle bli aktuellt att få en annan funktion. De känns meningslöst att göra om de och lägga pengar på att få de till ett fint "arbetsrum", när vi hoppas så att de någon gång (förhoppningsvis snart) blir ett barnrum, vårt barns rum.

De gör för ont i bröstet att ens försöka planera till ett barnrum. Tänk om de aldrig blir så, tänk om de inte går. För tillfället så stänger jag dörren till rummet. Låter de stå fult och fokuserar på resten utav bostaden. Hur gör man när de gör för ont för att hoppas och för ont för att låta bli? Just nu stänger jag dörren...

söndag 27 september 2015

Vart är du?

Vissa dagar är jobbigare än andra. Idag värker de för mycket för att ens försöka förstå varför du inte redan är här hos oss. Vart är du våran lilla skatt? Vi längtar efter dig.

torsdag 24 september 2015

Steget

Steget, en dikt av Kent Andersson

Jag måste ge mig själv en dag, då min tanke strövar fritt,
en dag då jag tar mitt första steg och vet att det steget är mitt.
Jag vill vakna upp i ett eget rum och resa mig upp, och stå på golvet
en stund och fråga mig själv åt vilket håll jag ska gå.

Ett steg i sänder!
Sedan ett steg till!
Det blir härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill!

Jag måste få fråga mig själv vem jag är
och varför jag gör det jag gör.
Jag kan inte leva med dörren stängd om mitt liv står därutanför.
Och ropar man på mig från alla håll så svarar jag: -Vänta en stund!
Idag vill jag följa min egen röst. Idag är ingens hund!

Ett steg i sänder!
Och sedan ett till!
Det blir härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill!

måndag 21 september 2015

Lycklig?

I en väntan som känns oändlig, där hoppet dalar och humöret är i botten har en tanke slagit rot. Vad gör oss människor lyckliga? Är det att skaffa barn, bilda familj? Lyckas i karriären? Bli rik? I denna väntans tider känns det definitivt som att lycka är att bilda familj. Kommer jag alltid att vara olycklig om jag inte kan uppnå de? Vill verkligen inte att det ska vara så. Inget av det. Varken att vi inte kommer kunna skaffa barn eller att vi skulle leva olyckligt hela livet för att vi inte kan. Det var då tanken kom och slog rot. Tänk om de går att välja att vara lycklig oavsett?

Många skulle nog säga att jag är lyckligt lottad, att de flesta människor här i Svergie är lyckligt lottade. Tänk att få bo i ett land där skolgång är en plikt och där vi dessutom får betalat för att studera vid universitet/högskolor! Tänk att få växa upp i ett land där det råder fred och att inte behöva frukta en eventuell flykt ifrån sitt hem. Tänk att jag är lyckligt lottad som får skänka pengar och inte behöver ta emot. 

Tänk vad lyckligt lottade vi är som har möjlighet att söka sjukvård och hjälp när vi inte lyckas bli gravida. De känns inte alltid (oftas aldrig) som vi är speciellt lyckligt lottade, men de kanske är precis det vi är? Även om livet kanske inte alltid blir så som man tänkt sig, så kanske de ändå går att välja att vara lycklig? Försöka vara glad och tacksam för de vi har, att vi har varandra. Klyschigt. Men ändå, tänk om det går... Jag vill verkligen försöka. 

söndag 13 september 2015

Akupunktur?

Akupunktur verkar vara något som många testar/gör när de har svårt att bli gravida. Har läst lite om de och uppfattar de som att de finns vetenskapliga bevis för att de har effekt för olika smärttillstånd, men att de behövs ytterligare studier för att bevisa att de skulle hjälpa mot infertilitet.

Min första reaktion är att de är hokus pokus! Att de skulle hjälpa mot smärta har jag inga problem med att förstå. Få in i nålar i de receptorerna som skickar vidare smärtsignalen upp till hjärnan borde på något sätt påverka dem och kanske ändra nervens sätt att skicka signaler. Men att de skulle hjälpa mot infertilitet har jag svårare att förstå. Jag tänker att de är ett sätt att snabbt bli av med pengar och att få en känsla av att försöka göra något åt situationen, istället för att bara vänta.

Tanken kommer sen på att de inte gör något om lite pengar försvinner. Om de finns minsta möjliga chans till att de kanske skulle fungera är de väl ändå värt de? Tankarna har stannat där. De är nog värt ett försök ändå. Problemet är att ens tanken på att boka tid, ta sig dit och sen behöva prata om de för en främling igen känns som så stora steg att ögonen tårars direkt. Känner att de är svårt att hålla känslostormen i styr av någon anledning att ingen tid blir bokad. Jag vågar inte. Vill inte släppa kontrollen över känslorna. Jag är inte redo än. Kanske imorgon, nästa vecka, nästa månad eller om ett år blir jag redo att våga boka tid. Känner att jag ska försöka vara snäll mot mig själv och inte göra något som känns för jobbigt. Samtidigt får jag dålig samvete - tänk om de hjälper och så vågar jag bara inte?

fredag 11 september 2015

Andras lycka

Vart än blicken vänds så syns barnvagnar och gravidmagar. De går inte längre långt mellan varje ny bekant eller vän som blir gravid. Jag har haft några i min närhet att kunna prata om ofrivillig barnlöshet med, som själva hållt på med utredningar och behandlingar (och som alla nu blivit gravida, grattis!). Alla de tyckte de var jobbigt att behöva höra om ytterligt en bekant som blivit gravid. De kände orättvisa och frustration över att de aldrig lyckades. Jag har aldrig riktigt känt så, inte än kanske ska tilläggas? Jag är glad över alla som slipper genomgång samma sak som vi. Jag är glad över att få umgås med de barn som finns i min närhet.

Jag är dock rädd över att de känslorna även kommer drabba mig. Jag vill fortsätta vara glad för alla andras skull. Deras lyckas har inte med våran otur att gör. Men jag förstår samtidigt de personerna som känner så. Kan erkännas att jag tycker de är orättvist att personer som inte har ordning i sina liv, som knappt kan ta hand om sig själva kan skaffa barn utan vidare, utan att de var meningen. När socialen blir inkopplad och barnen far illa -  när de samtidigt sitter andra som inget hellre vill än bilda familj och skaffa barn. De tycker jag är orättvist. Kanske är de första steget till att även tycka att de är orättvist när ens bekanta och vänner har lätt att bli gravida? De som efter oss tar beslutet att skaffa familj men som lyckas innan? De känns inte orimligt att dessa känslor kan komma. Tänk om de dröjer flera år för oss innan vi lycka bli gravida, om vi ens lyckas. Finns då orken kvar till att bli glad för någon annans skull? Jag hoppas ändå att jag kommer att kunna vara det. Förutom att jag äskar att umgås med barn tänker jag på ordspråket "så som man själv vill bli behandlad, behandlar man andra".  När/om vi blir gravida vill jag vara lycklig över det. Jag vill inte att någon ska känna sig obekväm eller tycka att de känns orättvist när jag blir gravid. Jag vill inte behöva hämma mina känslor för nära och kära. Jag tänker så när jag hör om andra som blir gravida. Jag vill inte vara en orsak till att andra inte ska få vara ohämmat lyckliga. Jag hoppas innerligt att de känslan och de tankarna inte kommer försvinna och att vi någon gång kommer att få uppleva samma sak. Antar att de bara att är tiden som kan utvisa svaret på den frågan, hoppas bara inte svaret ligger allt förlångt in i framtiden. 


onsdag 9 september 2015

"De går ju alltid att adoptera"

"De går ju alltid att adoptera". Några få små ord från folk runt omkring som inte vill något ont. Men de gör så fruktansvärt ont. Jag ler, nickar och mumlar något om att de är ju ett alternativ. Inombords skriker jag NEJ!

Förmodligen är det så att sorgen och bearbetningen av att eventuellt inte kunna få ett biologiskt barn ligger så långt bort nu att adoption känns så främmande. Men att ändå föreställa sig den framtiden, att inte lyckas få ett biologiskt barn har för oss varit ett stort inslag i omgångar. En skyddsmekanism kan tänkas, men något som vi pratat mycket om. Min sambo var den som tog upp det först. När han tänkte högt och för första gången sa att vi kanske aldrig kommer få ett biologiskt barn blev jag alldeles kall inuti. De är klart vi kommer få det! Om inte själva så med hjälp, så måste de bara vara! Jag kunde inte ens föreställa mig att de ens kunde ske, sjukvården kan alltid hjälpa oss. Jag sa då till honom att vi kan ju alltid adoptera, ett litet barn kommer vi få.

Det är möjligt att det är en fas, troligen så kommer känslorna och tankarna att ändras kring adoption om vi inte skulle lyckas få ett biologiskt barn. Men ända sedan den där meningen "vi kan ju alltid adoptera" uttalades har det bara känns främmande. Det skrämmer mig att det känns mer naturligt för oss båda att föreställa oss ett liv helt utan barn än att adoptera ett. Hela jag känner att jag inte vill adoptera. Jag vill ha mitt barn, mitt biologiska barn inte någon annans barn. Jag får skuldkänslor över att jag känner och tänker så. Att adoptera ett efterlängtat barn är fint. Att bilda familj och samtidigt hjälpa ett utsatt barn någon annanstans kan inte vara fel. Genom att tänka att vi inte är bereda på att göra allt, inte testa alla alternativ som finns till att få ett barn, gör att jag känner mig mindre värd till att få ett.

Så varför känner jag som jag känner? Tänker ibland att de kanske också är en skyddsmekanism, fast en mer undermedveten. Genom att föreställa sig de värst - att leva utan barn - så tror vi kanske att vi blir mindre sårbara. Tänk om vi skulle besluta oss för adoption och inte duga? Kanske är de rädslan som gör de lättare att väljer bort de istället för att riskera att bli bortvalda? En märklig känsla av kontroll? Oavsett orsak och vad framtiden än innehåller så är längtan stor efter vårt biologiska barn. Jag hoppas innerligt att vi aldrig kommer behöva ta reda på om de är en skyddsmekanism som gör att vi nu känner att vi inte vill adoptera eller om det faktiskt är så.

tisdag 8 september 2015

Bedövad

Känslorna och tankarna inför framtiden kommer och går. Ibland värker de i bröstet av längtat efter vårt lilla barn och andra dagar känns de helt tomt. Tomt både i hjärtat och huvudet, en bedövande känsla. Mest känns det tomt. Ett par gånger under tiden vi försökt att bli gravida har värken kommit, nästan alltid hemma i vår ensamhet - bara en gång hemifrån. När den känslostormen kommer över mig har jag inte längre kontroll. Tankarna skenar iväg utan stopp och tårarna är omöjliga att stoppa. Jag gillar inte att inte ha kontroll. Jag gillar inte att gråta. Jag vill inte känna smärtan.

Jag är ofta rätt så bra på att stänga av denna känslostorm. Lägga band på både mina känslor och tankar. Jag känner att jag kan ha kontrollen. Men något jag upptäckt och som skrämmer mig är att jag verkar samtidigt ha stängt ute förmågan att ta till mig information om att bli gravid och att vara gravid. Jag tar inte till mig den information som jag får till mig eller leta upp själv. Vet inte hur många gånger jag läst broschyrena vi fått från reproduktionsmottagningen om olika behandlingsalternativ, hur allt ska gå till - men jag har fortfarande ingen aning. Jag har ingen aning om vart jag ligger i min menscykel eller hur man efter en eventuell graviditet räknar ut hur långt gången man är. Jag har använt ägglossningstest, läst massor om att bli och vara gravid på nätet men de spelar ingen roll. Hjärnan verkar helt avstängd mot all den sortens information.

Detta skrämmer mig något oerhört. Har aldrig innan haft svårt att lära mig om något som jag verkligen undrar över. Aldrig tidigare haft svårt att komma ihåg saker, men de här fastnar inte. Jag undrar om det bara är jag som har det såhär? Överallt annars hör och läser jag om andra ofrivilligt barnlösa och att de vet precis allt om att bli gravida och hur de sedan är, de ska nästan höra till att man ska veta det (...och att jag inte kan hitta någon som beskriver de jag känner måste jag tydligen komma ihåg och lägga på minnet!).

Rädslan över att jag inte bryr mig lika mycket om bli gravid kommer ibland. Varför ska vi bli gravida om jag inte ens vet vilken dag jag är i min menscykel? Men hur mycket jag än försöker ha koll på de med ägglossningstest och menskalender så vet jag aldrig det. Huvudet känns som gröt och en enorm trötthet förlamar mig. Kanske är det så att jag är så rädd för vi inte ska bli gravida att om jag inte har helt full koll kan jag på något sätt intala mig själv att vi har ju inte gjort precis allt och att de är därför vi inte lyckas?

Jag vet att dessa tankar inte är sanningen. Men ibland känns det så. Jag vet att vi inte på något sätt skulle försöka mer eller mindre att bli gravida oavsett om jag hade koll på vilken dag i menscykeln jag var i. Jag vet att de inte spelar någon roll för våran fertilitet om vi vet exakt hur olika behandlingar går till. Kanske är jag så rädd och faktiskt bryr mig så mycket att det är därför som hjärnan känns bedövad och avstängd? Men den där tanken om att jag inte bryr mig tillräckligt mycket stannar ändå kvar.

Ironiskt nog kanske det är kontrollen av känslostormen som gör att jag inte tar till mig information? Känslorna kanske är instängda och tar omedvetet upp plats i hjärnan som annars skulle orkat ta till sig informationen? Hjärnan kanske är helt slut av allt de jag inte låter komma till hjärtat att den därför känns bedövad? Men just nu orkar jag inte ta reda på det. Värken i bröstet gör för ont. Känslorna får stanna inom "min kontroll" tillsvidare. Just nu orkar jag inte med smärtan utan fortsätter vara bedövad.

måndag 7 september 2015

Klantskalle!

Hur klantig, dum och korkad får man vara?!? De ringde från reproduktionsmottagningen - de fanns ett återbud och jag var välkommen nästa dag, om jag hade svarat i mobilen vill säga...

Barnmorskan hade försökt nå mig under förmiddagen utan att lyckas och hade då istället ringt till min sambo. Han förklarade för henne hur läget var: Jag jobbar nattskift och sov antagligen med ljudet på mobilen avstängd. Men han sa att jag ville ha tiden. Problemet var att barnmorskan tydligen behövde veta när jag senast hade min mens, han kunde inte svarar på det. Men problemet gick att lösa, han skulle ringa på hemtelefonen och på så sätt väcka mig. Barnmorskan skulle försöka ringa mig igen lite senare. Nummer till dem gick tydligen inte att få för de hade nytt telefonsystem och de var på så sätt svårt att komma i kontakt med dem just nu.

Tio minuter efter de att barnmorskan ringt till mig första gången vaknar jag av att hemtelefonen ringer. Med en uppspelt sambo på andra sidan luren försökte jag förstå vad han sa. De var våran tur och redan imorgon! Hjärtat slog några extra slag, äntligen skulle denna väntan till detta första delmålet vara över. Jag slog genast på ljudet på mobilen och lyssnade på röstmeddelandet jag fått. Barnmorskan sa att hon skulle försöka om en stund igen att ringa mig, så jag skulle inte stänga av mobilen. 

Jag väntande spänt bredvid mobilen. Men den förblev tyst. Efter 20 minuter tänkte jag att hon måste gått på lunch. De var nästan lunchtid och hon kanske gick tidigt? Jag la mig igen med mobilen på högsta volym och alldeles intill mig. Jag skulle jobba natten som kom och var helt slut efter den hektiska natten som varit. Jag slumrade oroligt i ett par timmar. Drömde om att vi inte fick tiden och därmed missade den för alltid. Mardrömmen blev verklig i drömmen och när jag kallsvettig vaknade några timmar senare fanns de inget missat samtal på mobilen. Inget röstmeddelande. Ingenting. Hon hade inte ringt tillbaka. Paniken kom, de var sant som de var i drömmen. Jag hade förstört våran chans att få hjälp. Nu fick vi inte komma dit längre. 

När jag vaknat till ordentligt och rett ut tankarna blev jag arg. Såklart att vi skulle få komma dit ändå, chansen förloras inte av ett missat telefonsamtal. Men ilskan över att hon skulle ringa tillbaka och inte gjorde de var stor. Jag var arg på själv. Hur kunde jag vara så klantig och stänga av ljudet på mobilen när jag visste att de kunde ringa vilken sekund som helst? Jag var arg på min sambo som inte visste när jag senast hade mens - hur kunde han inte ha koll på de nu då? Jag lugnande mig rätt så snart och den värsta ilskan försvann. Känslan som stannade kvar var besvikelsen över att hon inte ringt tillbaks och ilskan mot mig själv. Jag borde vetat bättre... Hoppas snart att vi vår "våran" tid. 

söndag 6 september 2015

Fertilitetsutredning

Nervösa, dämpade och olustiga tog vi oss till reproduktionsmottagningen. Min sambo kände sig som en "loser" och jag gjorde allt för att hålla humöret uppe. Vi fick sätta oss i ett rum tillsammans med våran läkare som kändes lugn och trygg. Hon ville först gå igenom våran egen remiss vi skickat in men de var inte lätt när min sambo med blank blick och darrande röst frågade vad spermieprovet visade. Hon såg att han var nervös och sa att vi tar de först istället.

Antalet spermier var normalt, men de rörde sig dåligt. Jag kändes hans panik och han nickade bara. De han varit så rädd för under så lång tid var sant. Läkaren pratade på om att de var möjligt att de var tillfälligt, ev en infektion som en förkylning kan skapa mindre rörlighet och ett till test behöver göras om tio v för att vara säker. Men även om rörligheten även på nästa prov var nedsatt är chanserna goda till att vi kan få hjälp med att få ett biologiskt barn.

Mina äggledare skulle behöva spolas som ett led i undersökningen och ev även vara en behandling. Väntelistan är lång så jag fick även möjlighet att skriva upp mig på en återbudslista med kortvarsel som jag tackade ja till.

Vi har nu väntat i ett par månader på undersökningen och min sambo har lämnat in sitt andra spermieprov. Resultatet av de ska vi få i samband med min undersökning och väntan känns som en evighet.

Försöken på egen hand

För över två år sedan bestämde vi oss för att försöka skaffa barn. Vi har varit tillsammans rätt länge, men de kändes inte rätt förens då.

Under de första månaderna tog de inte så hårt att graviditeten uteblev. Inte så konstigt, så kan de ju vara ibland. Men efter ett par månader började min sambo uttrycka oro för att något var fel. Tänk om vi inte kunde få barn? De var säkert något som var fel på honom, han hade ju fått en hård smäll i den undre regionen under idrotten i skolan. Jag försökte lugna och påtalade att några av våra vänner hade varit nojiga och uttryckt att de kanske inte kunde bli gravid när de inte lyckades efter ett par månader - men de blev gravida rätt så snart efter de. Samma sak skulle säkert hända oss, klart att vi också skulle bli gravida inom kort! Men den där klumpen i magen stannade kvar. 

Månaderna gick och graviditeten uteblev. Efter många graviditets symtom, graviditetstester och besvikelser började hoppet att dala. För min sambo blev de direkt att vi kommer att leva utan barn. Jag satte allt mitt hopp till medicinskhjälp. Om de nu, mot förmodan var så att vi inte skulle kunna bli gravida på egen hand så går de att få hjälp. De var inte riktigt enligt våran plan, men kanske något nödvändigt ont. Men hoppet att klara de själva hade inte försvunnit för mig. 

När vi hade försökt i ett år skickade vi in en egen remiss till reproduktionsmottagningen här i stan. Jag hade hört flera som blivit gravid under tiden de väntade på tid så jag tänkte de är nu de lossnar för oss, de är nu de kommer ske. Jag var helt övertygad om att vi skulle få ringa och avboka, vi skulle aldrig behöva gå dit. 

Tre månader senare får vi en tid med posten. Min sambo ska precis ut till affären när han på vägen ut kollar brevlådan. Han kommer in igen och visar mig tid. Jag stelnar till. NEJ NEJ NEJ, vi skulle ju bli med barna själva innan! Jag hade knappt vågat tänka på att vi faktiskt skulle behöva gå dit att jag nästan blev chockad. Han gick ut till affären och jag bara satte mig rakt ner och lät tårarna rinna. De kanske faktiskt är något som är fel? Den där klumpen i magen som funnits där blev så stor att tårarna var omöjliga att stoppa. Efter ett par minuter samlade jag mig, reste mig upp och gjorde klart de jag höll på med. Även om något var fel så måste de ju finnas hjälp att få. De bara måste vara så punkt slut. 

fredag 4 september 2015

Vingen

Läste för ett par dagar sedan dikten Vingen av Kent Andersson och blev både glad och ledsen på samma gång. Tänk om våra vingar fick flaxa och det blev våran tur någon gång. Samtidigt tänker jag bittert att vi kan inte flyga, de kommer vi aldrig kunna. Och det känns precis så "...drömmer du ens om att våga"...så tar vi din vinge en dag". Kanske finns chansen att vi hoppas och längtar för mycket att våran chans tagits ifrån oss? 

Vi går alla omkring med en vinge som vi inte kan flyga med
som blir en puckel för oss som vi måste smyga med.
Vi hade nog alla kunnat flyga om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare, konstaplar och alla dom praktiska, taktiska, nitiska, kritiska, anemiska, 
akademiska felfinnarna med pekpinnarna hade sagt: 
Du kan inte flyga!
Håll dig på marken din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga med ett enda vingeslag pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!
Vi går alla omkring med en vinge, en dröm, en längtan, en sång. 
Tänk om alla våra vingar finge flyga tillsammans en gång!
Så om du ser en vinge flaxa över taken ska du inte springa hem och bli nervös
du ska bara stanna och begrunda saken och sen tänka:
"Där är en som sluppit lös!"