Vingen

Läste för ett par dagar sedan dikten Vingen av Kent Andersson och blev både glad och ledsen på samma gång. Tänk om våra vingar fick flaxa och det blev våran tur någon gång. Samtidigt tänker jag bittert att vi kan inte flyga, de kommer vi aldrig kunna. Och det känns precis så "...drömmer du ens om att våga"...så tar vi din vinge en dag". Kanske finns chansen att vi hoppas och längtar för mycket att våran chans tagits ifrån oss? 

Vi går alla omkring med en vinge som vi inte kan flyga med

som blir en puckel för oss som vi måste smyga med.

Vi hade nog alla kunnat flyga om inte alla självutnämnda vicevärdar,

skolmästare, konstaplar och alla dom praktiska, taktiska, nitiska, kritiska, anemiska, 

akademiska felfinnarna med pekpinnarna hade sagt: 

Du kan inte flyga!

Håll dig på marken din envingade djävel!

Och drömmer du ens om att våga med ett enda vingeslag pröva din flygförmåga

så tar vi din vinge en dag!

Vi går alla omkring med en vinge, en dröm, en längtan, en sång. 

Tänk om alla våra vingar finge flyga tillsammans en gång!

Så om du ser en vinge flaxa över taken ska du inte springa hem och bli nervös

du ska bara stanna och begrunda saken och sen tänka:

"Där är en som sluppit lös!"