Barnmorskan hade försökt nå mig under förmiddagen utan att lyckas och hade då istället ringt till min sambo. Han förklarade för henne hur läget var: Jag jobbar nattskift och sov antagligen med ljudet på mobilen avstängd. Men han sa att jag ville ha tiden. Problemet var att barnmorskan tydligen behövde veta när jag senast hade min mens, han kunde inte svarar på det. Men problemet gick att lösa, han skulle ringa på hemtelefonen och på så sätt väcka mig. Barnmorskan skulle försöka ringa mig igen lite senare. Nummer till dem gick tydligen inte att få för de hade nytt telefonsystem och de var på så sätt svårt att komma i kontakt med dem just nu.
Tio minuter efter de att barnmorskan ringt till mig första gången vaknar jag av att hemtelefonen ringer. Med en uppspelt sambo på andra sidan luren försökte jag förstå vad han sa. De var våran tur och redan imorgon! Hjärtat slog några extra slag, äntligen skulle denna väntan till detta första delmålet vara över. Jag slog genast på ljudet på mobilen och lyssnade på röstmeddelandet jag fått. Barnmorskan sa att hon skulle försöka om en stund igen att ringa mig, så jag skulle inte stänga av mobilen.
Jag väntande spänt bredvid mobilen. Men den förblev tyst. Efter 20 minuter tänkte jag att hon måste gått på lunch. De var nästan lunchtid och hon kanske gick tidigt? Jag la mig igen med mobilen på högsta volym och alldeles intill mig. Jag skulle jobba natten som kom och var helt slut efter den hektiska natten som varit. Jag slumrade oroligt i ett par timmar. Drömde om att vi inte fick tiden och därmed missade den för alltid. Mardrömmen blev verklig i drömmen och när jag kallsvettig vaknade några timmar senare fanns de inget missat samtal på mobilen. Inget röstmeddelande. Ingenting. Hon hade inte ringt tillbaka. Paniken kom, de var sant som de var i drömmen. Jag hade förstört våran chans att få hjälp. Nu fick vi inte komma dit längre.
När jag vaknat till ordentligt och rett ut tankarna blev jag arg. Såklart att vi skulle få komma dit ändå, chansen förloras inte av ett missat telefonsamtal. Men ilskan över att hon skulle ringa tillbaka och inte gjorde de var stor. Jag var arg på själv. Hur kunde jag vara så klantig och stänga av ljudet på mobilen när jag visste att de kunde ringa vilken sekund som helst? Jag var arg på min sambo som inte visste när jag senast hade mens - hur kunde han inte ha koll på de nu då? Jag lugnande mig rätt så snart och den värsta ilskan försvann. Känslan som stannade kvar var besvikelsen över att hon inte ringt tillbaks och ilskan mot mig själv. Jag borde vetat bättre... Hoppas snart att vi vår "våran" tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!