Försöken på egen hand

För över två år sedan bestämde vi oss för att försöka skaffa barn. Vi har varit tillsammans rätt länge, men de kändes inte rätt förens då.

Under de första månaderna tog de inte så hårt att graviditeten uteblev. Inte så konstigt, så kan de ju vara ibland. Men efter ett par månader började min sambo uttrycka oro för att något var fel. Tänk om vi inte kunde få barn? De var säkert något som var fel på honom, han hade ju fått en hård smäll i den undre regionen under idrotten i skolan. Jag försökte lugna och påtalade att några av våra vänner hade varit nojiga och uttryckt att de kanske inte kunde bli gravid när de inte lyckades efter ett par månader - men de blev gravida rätt så snart efter de. Samma sak skulle säkert hända oss, klart att vi också skulle bli gravida inom kort! Men den där klumpen i magen stannade kvar. 

Månaderna gick och graviditeten uteblev. Efter många graviditets symtom, graviditetstester och besvikelser började hoppet att dala. För min sambo blev de direkt att vi kommer att leva utan barn. Jag satte allt mitt hopp till medicinskhjälp. Om de nu, mot förmodan var så att vi inte skulle kunna bli gravida på egen hand så går de att få hjälp. De var inte riktigt enligt våran plan, men kanske något nödvändigt ont. Men hoppet att klara de själva hade inte försvunnit för mig. 

När vi hade försökt i ett år skickade vi in en egen remiss till reproduktionsmottagningen här i stan. Jag hade hört flera som blivit gravid under tiden de väntade på tid så jag tänkte de är nu de lossnar för oss, de är nu de kommer ske. Jag var helt övertygad om att vi skulle få ringa och avboka, vi skulle aldrig behöva gå dit. 

Tre månader senare får vi en tid med posten. Min sambo ska precis ut till affären när han på vägen ut kollar brevlådan. Han kommer in igen och visar mig tid. Jag stelnar till. NEJ NEJ NEJ, vi skulle ju bli med barna själva innan! Jag hade knappt vågat tänka på att vi faktiskt skulle behöva gå dit att jag nästan blev chockad. Han gick ut till affären och jag bara satte mig rakt ner och lät tårarna rinna. De kanske faktiskt är något som är fel? Den där klumpen i magen som funnits där blev så stor att tårarna var omöjliga att stoppa. Efter ett par minuter samlade jag mig, reste mig upp och gjorde klart de jag höll på med. Även om något var fel så måste de ju finnas hjälp att få. De bara måste vara så punkt slut.