Noll till 100 och tillbaks igen

Att känslorna går upp och ner är det ingen tvekan om. Ibland undrar jag om vi aldrig lär oss? När har de någonsin blivit som vi planerat, som vi vill? Lär vi oss aldrig - de går inte att planera.

Glädjen över att äggen äntligen hade börjat mogna med den ökade hormondosen och att utplocket skulle bli av var totalt. Vi var så glada, de skulle faktiskt ske nu! Skrev i förra inlägget att jag inte längre var nervös inför äggutplocket utan såg framemot det. I måndags, dagen innan de var dags var jag allt annat än lugn. Kroppen var på helspänn och nervös var bara förnamnet! Men måste säga att de gick förvånansvärt bra. Själva utplocket tyckte jag inte var så farligt. De var mer jobbigt efteråt med mensliknande smärta. Hemma på eftermiddagen låg jag i sängen och vred mig av smärta, men de gick över och fram mot kvällen kändes det helt okej.

Dagen efter utplocket mådde jag bra. Vi började prata om våra eventuella embryon, hur många skulle de bli? 18 st ägg hade de plockat ut. Men barnmorskan sa att de var en del små, omogna så vi skulle inte förvänta oss att vi hade 18 st som gick att gå vidare med. Jag hade inte ont alls och behövde inte ta något smärtstillande. Men var lite nervös, dagen efter var det dags för insättning!

Jag åkte och jobbade. Jobbar natt och såg framemot att få träffa några kollegor. Men vid kl 02 på natten fick jag en fruktansvärd intensiv smärta i magen. Kändes som mycket kraftig mensvärk, tog lite smärtstillande och satt ner en stund. Illamåendet kom smygande och smärtan släppte inte. Så fort jag rörde mig hade jag lust att vika mig dubbel och skrika rakt ut. Det var en lugn natt som tur var och jag kunde sitta ner mesta delen utav passet som var kvar tack vare min kollega. När de var slut tänkte jag först om jag skulle gå till mottagningen, jobbar på samma sjukhus som reproduktionsmottagningen ligger men bestämde mig för att åka hem. Bara jag kom hem och fick lägga mig i min säng skulle allt bli bra och jag skulle ju ändå dit på eftermiddagen samma dag. När jag kom hem var smärtan värre än någonsin och jag höll på att kräkas. Jag ringde dem. Blev orolig, ska det verkligen vara såhär? Svaret jag fick var nej. Jag fick komma in på förmiddagen för ett ultraljud. Mina äggstockar har blivit överstimulerade och det är farligt att återinsätta ett embryo. Vila och smärtstillande är vad som gäller. Eftersom de stänger över sommaren blir de inget återinförande förens till hösten... Men glädjande nog hade vi lyckats få två helt perfekta embryon!

Jag kan inte riktigt beskriva hur det känns. Arg, ledsen och besviken. Hoppet har de senaste veckorna försvunnit helt för att sedan komma tillbaks med full kraft och nu är det nere på noll igen. Sovit de mesta, nog varit vaken totalt 4 timmar under snart 24 timmar. Helst skulle jag vilja sova tills hösten...