Enligt planerna

All ilska och tårar är som bortblåsa just nu. Känner mig glädjefylld och dessutom har de blivit sommarvärme ute till de! Blodprovet ifrån imorse visade att dosen på hormoninjektionerna ej behöver ändras. Ultraljud planeras på fredag. Allting går än sålänge enligt planerna och förhoppnings är vi nu inte långt ifrån lilla dig

Arg, ledsen och glad

Humöret är ej på toppen. Är arg, ledsen och glad på samma gång. Arg på alla som råkar befinna sig i min väg (även katterna när de lagt sig på en ostrategisk plats så jag behöver ta ett extra långt kliv över dem). Ledsen över minsta lilla som går emot mig, kommentar eller handling som går att tolka negativt gör att ögonen genast blir blanka. Det är så olikt mig, jag har sällan nära till tårar men de senaste dagarna har inte passerat utan att en tår eller två trillat ner över kinden. Samtidigt är jag glad. Tacksam och lättade över att nässprayen hjälpt och att vi kunde börja med sprutorna. Håller tummarna för att det blir äggutplock v 23. De var både tuffare och lättare med hormonbehandlingen än vad jag trodde. Jag hade en föreställning om att jag skulle må mer fysiskt dåligt av nässprayen och injektionerna än vad jag gjort. Men jag hade inte riktigt föreställt mig att må såhär rent psykiskt. De är svårt att förklara, men känslorna åker verkligen berg och dalbanan och jag har ingen kontroll.

Nu kör vi!

Känslan är ungefär som att klarat av ett svårt prov med toppbetyg. Nässprayen hade gjort susen och de är idag dags att börja med sprutor och få igång en massa hormoner. Tyvärr kommer jag inte undan nässprayen nu heller, men bara en näsborre åt gången som får lida.

Magpirret finns kvar, nu är de inte så långt kvar tills vårt ev barn kommer bli till! Tänk om bara två ynka veckor kanske ett litet embryo gror och lyckas fästa sig. Kan inte låta bli att räkna nio månader framåt och hämna i mars. Mars 2017, är det då du kommer till oss?

Har försökt att inte hoppas för mycket. De skulle göra så ont om de inte lyckades. Men de går inte att låta bli. Jag har gett mig vika för mina känslor, försöker inte envisas med att tänka för mycket på att de kan lika gärna sluta med ett minus på stickan, den här gången också. Men de är den bästa chansen vi någonsin haft. Jag tänker tillåta mig att hoppas fullt ut och vara glad. Vid ett ev misslyckat försök får jag försöka hantera de känslorna då isåfall. Nu kör vi!

Magpirr

Imorgon är det äntligen dags att ta blodprov och eventuellt få ordination på att börja med sprutorna som förhoppningsvis ser till att ett par ägg mognar. Det pirrar till rejält i magen när jag tänker på det. Ett sånt där pirr ni vet av nervositet men samtidigt glädje. Ett steg närmare till vårt barn, hoppas vi! Håller tummarna för att nässprayen gjort sitt. Värmeflushar har de senaste dagarna haglat tät så jag vågar hoppas på att mina egna hormoner nu är körda i botten. Är rejält taggad inför morgondagen!

Regnig fredag

Idag är en såndär dag som helst ska spenderas i sängen. Känner för att lägga täcket över huvudet och inte gå upp över hvuudtaget. Ute är det grått, blåsigt och regnigt. Kan trösta mig med att jag har lyxen att vara ledig idag och behöver inte gå ut - och jag tänker inte göra det heller! Är helt dränerad på energi. Finns ingen kraft kvar till att vilja hitta på någonting. Kan dock inte skylla på sömnbrist, gick och la mig tidigt och gick upp sent idag.

Var kanske lite snabb i förra inlägget när jag skrev att jag inte fått några biverkningar. Huvudvärken kommer nu snabbt efter varje sprayning och gör att jag inte kan tänka på nått annat. Men den viker lika snabbt på alvedon som tur är och försvinner nästan helt. Känns nästan lite skönt med någon biverkningen, då borde sprayen göra det den ska och ha effekt - hoppas den har tillräcklig effekt! 

Men med eller utan viljekraft idag så har jag tagit mig ur sängen. Då jag tänker spendera dagen inne känns en god middag och serietittande som ett vinnande koncept för att få den här dagen att kännas lite bättre. Men de tråkiga först: städa. Sen ikväll tänker jag njuta av en lugn hemmakväll i soffan. 

Är du gravid!?

Håller på att spraya med nässprayen för fullt. Nästa vecka är det dags för blodprov för att kolla om hormonnivåerna har gått ner tillräckligt. Lite nervös att sprayen inte hjälpt. Hade föreställt mig att de skulle innebära mycket biverkningar men känner inte av de speciellt mycket. Kanske lite huvudvärk som kommer och går på ett sätt som jag inte brukar ha. Men det är de enda och de är inget som direkt stör.

Känner mig fortsatt glad och förväntansfull. Men när jag kom till jobbet igår, peppad och med massa energi kom en kollega glatt fram. Hon frågar hur det är med mig. Jag hinner knappt svara innan hon leende frågar "du är gravid va?". Luften gick ur mig. Energin var som bortblåst. Varför frågade hon det? Jag svarade surade än vad jag hade tänkt mig ett snabbt nej och ser det ut så eller!? Hon såg skamsen ut. Mumlade något och sa att de var någon som prata om det. Jaha... Så "någon" går runt på jobbet och säger att jag är gravid? Vi har aldrig hållt de hemligt att vi försökt skaffa barn och nu ska försöka med IVF, men de är inget som jag berättat för alla heller. Hon som frågade har jag aldrig sagt ett ord till om det. Att folk pratar om det känns helt okej, men att de verkar bli missförstånd, spekulationer kring om jag nu är gravid eller inte känns mindre roligt.

Nässprayen

Dagen med stort D. Dagen då det känns som vi börjat "på riktigt". Mensen kom och jag har börjat spraya med nässpray. Kanske ingen stor grej för de allra flesta. Men för dem som känner mig vet att jag hatar nässpray. Sprutorna som komma ska har jag inga problem med. Men den här sprayen som ska in i näsan och kittlas - inget fan! Min syster trodde kanske att jag nu skulle vänja mig vid nässpray och bli "lite mer normal". Det är dock tveksamt! ;)

Extremt skönt att vara igång i vilket fall som helst (även om de är med nässpray) och jag känner mig oerhört glad idag. Solen skiner och allt är möjligt!

Tomhet

Tomhet är de ord som just nu kan beskriva känslorna bäst. Känns som att de inte finns några känslor. Väntan inför starten på IVF behandlingen är snart slut. Väntar på att mensen ska komma igång och sen är det dags att börja medicinera. Gårdagen varade en evighet. De var den dagen som mensen var beräknad att komma. Även om jag inte ville så gick jag runt och väntade på den hela dagen. Då den är oregelbunden är de inget konstigt att den inte kom - men de kändes som tiden nästan stod still.

De åtta månader som vi väntat efter att IVF remissen skickades och tills vi fick komma till en läkare passerade fort. Jag har känt mig lugn, glad över att hjälpen är på väg och hoppfull. Månaden som nu gått efter vi varit och fått all information om IVF och fram tills nu, nu när mensen ska komma och jag ska börja medicinera har bara flugit iväg. Jag har knappt hunnit med att fundera över de och fick ett sug i magen i helgen. Nu är det snart dags att sätta igång. Men igår, dagen som alla tider beräknas på framöver, dagen då jag kunde ha börjat medicinera förlamade mig. Tiden stod still och inget blev gjort. När min sambo kom hem och hittade mig stirrades rakt fram i soffan tvingade han ut mig i solen. Vi tog en glass och satte oss nere på bryggan vid havet. Förlamningen släppte sakta i takt med att solen värmde. De var skönt att kunna sitta där och bara få andas.

Idag har fortsatt ingen mens kommit. Förlamningen har inte kommit tillbaka och de enda ord jag kan hitta just nu är tomhet. Jag är inte glad över att snart få sätta igång, inte förväntansfull och jag har inte väntat på mensen hela dagen. Kanske försöker jag försvara mig själv inför de som komma ska. Att min sambo inte är helt frisk gör inte saken lättare för någon av oss. Imorgon bär de av till sjukhuset för magnetröntgen.

Men oavsett vad känslorna än säger sätter vi strax igång med våran behandling, en resa som jag av hela mitt hjärtat hoppas (och tror) kommer leda oss till vårt barn.