Tomhet är de ord som just nu kan beskriva känslorna bäst. Känns som att de inte finns några känslor. Väntan inför starten på IVF behandlingen är snart slut. Väntar på att mensen ska komma igång och sen är det dags att börja medicinera. Gårdagen varade en evighet. De var den dagen som mensen var beräknad att komma. Även om jag inte ville så gick jag runt och väntade på den hela dagen. Då den är oregelbunden är de inget konstigt att den inte kom - men de kändes som tiden nästan stod still.
De åtta månader som vi väntat efter att IVF remissen skickades och tills vi fick komma till en läkare passerade fort. Jag har känt mig lugn, glad över att hjälpen är på väg och hoppfull. Månaden som nu gått efter vi varit och fått all information om IVF och fram tills nu, nu när mensen ska komma och jag ska börja medicinera har bara flugit iväg. Jag har knappt hunnit med att fundera över de och fick ett sug i magen i helgen. Nu är det snart dags att sätta igång. Men igår, dagen som alla tider beräknas på framöver, dagen då jag kunde ha börjat medicinera förlamade mig. Tiden stod still och inget blev gjort. När min sambo kom hem och hittade mig stirrades rakt fram i soffan tvingade han ut mig i solen. Vi tog en glass och satte oss nere på bryggan vid havet. Förlamningen släppte sakta i takt med att solen värmde. De var skönt att kunna sitta där och bara få andas.
Idag har fortsatt ingen mens kommit. Förlamningen har inte kommit tillbaka och de enda ord jag kan hitta just nu är tomhet. Jag är inte glad över att snart få sätta igång, inte förväntansfull och jag har inte väntat på mensen hela dagen. Kanske försöker jag försvara mig själv inför de som komma ska. Att min sambo inte är helt frisk gör inte saken lättare för någon av oss. Imorgon bär de av till sjukhuset för magnetröntgen.
Men oavsett vad känslorna än säger sätter vi strax igång med våran behandling, en resa som jag av hela mitt hjärtat hoppas (och tror) kommer leda oss till vårt barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!