Bedövad

Känslorna och tankarna inför framtiden kommer och går. Ibland värker de i bröstet av längtat efter vårt lilla barn och andra dagar känns de helt tomt. Tomt både i hjärtat och huvudet, en bedövande känsla. Mest känns det tomt. Ett par gånger under tiden vi försökt att bli gravida har värken kommit, nästan alltid hemma i vår ensamhet - bara en gång hemifrån. När den känslostormen kommer över mig har jag inte längre kontroll. Tankarna skenar iväg utan stopp och tårarna är omöjliga att stoppa. Jag gillar inte att inte ha kontroll. Jag gillar inte att gråta. Jag vill inte känna smärtan.

Jag är ofta rätt så bra på att stänga av denna känslostorm. Lägga band på både mina känslor och tankar. Jag känner att jag kan ha kontrollen. Men något jag upptäckt och som skrämmer mig är att jag verkar samtidigt ha stängt ute förmågan att ta till mig information om att bli gravid och att vara gravid. Jag tar inte till mig den information som jag får till mig eller leta upp själv. Vet inte hur många gånger jag läst broschyrena vi fått från reproduktionsmottagningen om olika behandlingsalternativ, hur allt ska gå till - men jag har fortfarande ingen aning. Jag har ingen aning om vart jag ligger i min menscykel eller hur man efter en eventuell graviditet räknar ut hur långt gången man är. Jag har använt ägglossningstest, läst massor om att bli och vara gravid på nätet men de spelar ingen roll. Hjärnan verkar helt avstängd mot all den sortens information.

Detta skrämmer mig något oerhört. Har aldrig innan haft svårt att lära mig om något som jag verkligen undrar över. Aldrig tidigare haft svårt att komma ihåg saker, men de här fastnar inte. Jag undrar om det bara är jag som har det såhär? Överallt annars hör och läser jag om andra ofrivilligt barnlösa och att de vet precis allt om att bli gravida och hur de sedan är, de ska nästan höra till att man ska veta det (...och att jag inte kan hitta någon som beskriver de jag känner måste jag tydligen komma ihåg och lägga på minnet!).

Rädslan över att jag inte bryr mig lika mycket om bli gravid kommer ibland. Varför ska vi bli gravida om jag inte ens vet vilken dag jag är i min menscykel? Men hur mycket jag än försöker ha koll på de med ägglossningstest och menskalender så vet jag aldrig det. Huvudet känns som gröt och en enorm trötthet förlamar mig. Kanske är det så att jag är så rädd för vi inte ska bli gravida att om jag inte har helt full koll kan jag på något sätt intala mig själv att vi har ju inte gjort precis allt och att de är därför vi inte lyckas?

Jag vet att dessa tankar inte är sanningen. Men ibland känns det så. Jag vet att vi inte på något sätt skulle försöka mer eller mindre att bli gravida oavsett om jag hade koll på vilken dag i menscykeln jag var i. Jag vet att de inte spelar någon roll för våran fertilitet om vi vet exakt hur olika behandlingar går till. Kanske är jag så rädd och faktiskt bryr mig så mycket att det är därför som hjärnan känns bedövad och avstängd? Men den där tanken om att jag inte bryr mig tillräckligt mycket stannar ändå kvar.

Ironiskt nog kanske det är kontrollen av känslostormen som gör att jag inte tar till mig information? Känslorna kanske är instängda och tar omedvetet upp plats i hjärnan som annars skulle orkat ta till sig informationen? Hjärnan kanske är helt slut av allt de jag inte låter komma till hjärtat att den därför känns bedövad? Men just nu orkar jag inte ta reda på det. Värken i bröstet gör för ont. Känslorna får stanna inom "min kontroll" tillsvidare. Just nu orkar jag inte med smärtan utan fortsätter vara bedövad.