När hoppet tvivlar

Har väldigt svårt just nu att sortera tankarna. Att ena stunden känna ett lugn och en övertygelse om att vi såklart också kommer bli föräldrar, de kommer lyckas tillsist - till att helt vända tanken och försöka  ställa in mig på ett liv utan barn.

För oss har det redan från börjat varit en diskussion om hur vi ska göra om vi inte lyckas bli gravida. Tankarna och känslorna pendlar såklart fram och tillbaka hela tiden, men vi målar ändå upp en bild tillsammans med ett liv "själva". Ser framför mig en sekelskift lägenhet mitt i stan, inred "barn ovänligt". Prydnadssaker och andra inredningsdetaljer som man kanske inte lagt pengar på och haft framme om det funnits småbarn i hemmet. Jag hade nog lagt ner mycket tid, pengar och energi på vårt hem. Vi har även diskuterat val av bil. En snygg, sportbil som inte passar för någon barnvagn med en lyxig känsla! Sen en massa resor! Ekonomin blir ju inte den samma med barn. Så mer pengar att spendera och lägga på oss helt enkelt.

Men när dessa tankar snurrat runt ett tag -  Lyxig bil, fint hem och resor. Så kommer den där klumpen i magen. Klart jag skulle vilja ha allt det där. Men att kunna bli en liten familj. Få ett litet barn. De är värt mer än alla bilar, fina lägenhet och resor som finns. Då tåras det i ögonen och ibland svämmar det över. Ibland tar de någon timme, ibland ett par dagar, någon enstaka gång ett par veckor - men som kommer övertygelsen om att vi kommer lyckas bli gravida igen.

Så går det runt. Just idag känns det ganska hoppfullt. Bara vi inte ger upp kommer det gå! Hur har ni andra det där ute? Föreställer ni er ett liv utan barn när hoppet tvivlar?