I veckan som varit har minnen ifrån hur det var för exakt år sedan kommit tillbaka. Sambon har sedan i mittten av veckan legat däckad i en förkylning med feber. För exakt ett år sedan var det likadant. Han blev förkyld och fick hög feber. Hade hög feber i ett par dagar och vi misstänkte att han hade influensa. Efter ett par dagar med hög feber som var svår att få ner blev han rosslig i andningen och betydligt sämre.
Mitt dåliga samvete gnager en del fortfarande. Jag borde förstått att han var så dålig som han var mycket tidigare, men det gjorde jag inte... Tänkte han var känslig som klagade över hur dålig han kände sig. Jag är ju ändå sjuksköterska på en akut avdelning - borde kunna förstått det tidigare. När jag väl började inse att han behövde åka in (vilket han sagt i 1,5 dygn men lyssnat på mig när jag insisterat på att de ej behövdes) kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig att de skulle bli en av de värsta dagarna i mitt liv.
På akuten prioriterades han snabbt till prio 1 och läkare kom inom en minut. Han syresatte sig inte alls bra. Men när de tagit alla prover och kontroller och läkaren kommer in till oss och meddelade att han skulle bli inlagd på hjärtintensiven pågrund av att han verkade ha ett hjärtfel rasade hela min värld. Skulle han vara hjärtsjuk? Klart han inte är hjärtsjuk!
Vi hade inte åkt till Sahlgrenska där jag jobbar på hjärtintensiven, utan till Mölndals sjukhus (då jag återigen inte förstod hur dålig han var och tänkte att det är mindre folk som söker där). Det visade sig att han fått en lunginflammation samt att han har hypertrof kardiomyopati, vilken hans troligen är genetisk. De flesta kan leva ett helt normalt liv med den sjukdomen, en del kan dö plötsligt (ofta de som unga idrottare har när de faller ihop och får plötsligt hjärtstopp) och en del utvecklar hjärtsvikt. Han blev inlagd i ca en vecka med antibiotika och återhämtade sig snabbt ifrån lunginflammationen.
Hur det kommer bli för hans del i framtiden är de ingen som vet. Han kommer följas varje år och bedömas med jämna mellanrum om han har behov av att få en pacemaker med defibrillator inopererad som skydd mot arytmier och plötslig död. Under året som varit nu bedöms han inte vara i behov utav det, han får inte anstränga sig för mycket när han tränar - men annars ska han leva som vanligt.
Men den känslan, innan vi visste om han hade hjärtsvikt eller hur illa de var är den värsta jag varit med om. Såg framför mig en ev hjärttransplantation eller att han inte skulle klarar sig alls. Att han nu, exakt ett år senare blir sjuk igen gjorde att en del av de där känslorna kom tillbaka. Den känslan innan vi visste hur allvarlig just hans hypertrofi var. Så glad att han nu kan sitta i soffan bredvid mig och göra mig halvt galen med alla sina näsdukar överallt - kan inte föreställa mig ett liv utan honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!