Att återinsättningen kommer att lyckas och att vi snart ska bli föräldrar känns just nu som ett faktum, snarare än ett hopp. Hur det kommer att kännas om det inte lyckas vågar jag knappt tänka på.
Riktig bebisfeber har drabbat mig och jag kan inte låta bli att surfa runt på nätet efter barnvagn, spjälsäng och skötbord. Allt planeras inuti huvudet och det är med stor ansträngning som jag inte börjar gå runt och mäta för att se vilka möbler som skulle passa bäst. Jag skulle aldrig tillåta mig själv att köpa något, inte ens något lite klädesplagg eller nått. Någonstans, långt undangömt finns den där känslan av att de kanske aldrig kommer att lyckas. Att då ha något hemma som skulle behövas slängas/skänkas bort känns onödigt jobbigt.
Men planeringen är i fullgång, nästan i slutstadiet. Tapeten till barnrummet är vald. Jag vet vilken barnvagn jag helst skulle vilja köpa. Är förälskad i en spjälsäng som jag tror skulle passa (måste mäta först...). Jag hoppas, hoppas att de snart kommer vara befogat att gå omkring med måttbandet och tillsammans kunna planera för vår lilla skatts ankomst.
Längtar tills på måndag då det är daga för ultraljud. Hoppas tabletterna har haft verkan och att vi får ett datum för återinsättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!