"De går ju alltid att adoptera"

"De går ju alltid att adoptera". Några få små ord från folk runt omkring som inte vill något ont. Men de gör så fruktansvärt ont. Jag ler, nickar och mumlar något om att de är ju ett alternativ. Inombords skriker jag NEJ!

Förmodligen är det så att sorgen och bearbetningen av att eventuellt inte kunna få ett biologiskt barn ligger så långt bort nu att adoption känns så främmande. Men att ändå föreställa sig den framtiden, att inte lyckas få ett biologiskt barn har för oss varit ett stort inslag i omgångar. En skyddsmekanism kan tänkas, men något som vi pratat mycket om. Min sambo var den som tog upp det först. När han tänkte högt och för första gången sa att vi kanske aldrig kommer få ett biologiskt barn blev jag alldeles kall inuti. De är klart vi kommer få det! Om inte själva så med hjälp, så måste de bara vara! Jag kunde inte ens föreställa mig att de ens kunde ske, sjukvården kan alltid hjälpa oss. Jag sa då till honom att vi kan ju alltid adoptera, ett litet barn kommer vi få.

Det är möjligt att det är en fas, troligen så kommer känslorna och tankarna att ändras kring adoption om vi inte skulle lyckas få ett biologiskt barn. Men ända sedan den där meningen "vi kan ju alltid adoptera" uttalades har det bara känns främmande. Det skrämmer mig att det känns mer naturligt för oss båda att föreställa oss ett liv helt utan barn än att adoptera ett. Hela jag känner att jag inte vill adoptera. Jag vill ha mitt barn, mitt biologiska barn inte någon annans barn. Jag får skuldkänslor över att jag känner och tänker så. Att adoptera ett efterlängtat barn är fint. Att bilda familj och samtidigt hjälpa ett utsatt barn någon annanstans kan inte vara fel. Genom att tänka att vi inte är bereda på att göra allt, inte testa alla alternativ som finns till att få ett barn, gör att jag känner mig mindre värd till att få ett.

Så varför känner jag som jag känner? Tänker ibland att de kanske också är en skyddsmekanism, fast en mer undermedveten. Genom att föreställa sig de värst - att leva utan barn - så tror vi kanske att vi blir mindre sårbara. Tänk om vi skulle besluta oss för adoption och inte duga? Kanske är de rädslan som gör de lättare att väljer bort de istället för att riskera att bli bortvalda? En märklig känsla av kontroll? Oavsett orsak och vad framtiden än innehåller så är längtan stor efter vårt biologiska barn. Jag hoppas innerligt att vi aldrig kommer behöva ta reda på om de är en skyddsmekanism som gör att vi nu känner att vi inte vill adoptera eller om det faktiskt är så.